Redan tjugoöver nio i morse begav Pelle och jag mig av med bilen för att utforska omgivningarna. Hade tänkt ta in på en väg, men stannade till av en impuls vid en fornminnes skylt.
Tänk vad underbart det är när man följer det som man "hör".
Denna lilla grusväg ledde till ett enormt stenblock från istiden, men framförallt till den finaste skog jag sett på länge. John Bauerskog helt enkelt. Där var en liten porlande bäck och ett litet vattenfall. Och en källa.
Vet inte varför, men jag trivs så oerhört gott i vissa skogar, medan andra inte berör mig alls.
Den här skogen ville jag bara stanna i. Lägga mig och sova i den vackra mossan.
Blev så tacksam att blivit visad denna väg, tackade Helige Ande.
Har inte hittat något smultronställe utanför knuten, men sätta sig i bilen och åka sju minuter är helt OK.
Dessutom visade det sig vara ett svampställe också.
Vi fortsatte vår tur på väg hem, men tog en omväg. Tio minuter hemifrån hittade vi ett underbart badställe. Värmeln bredde ut sig och skogen syntes i fjärran. Där var några klippor och jag blev sugen på att bada. Vi hade varken badkläder eller handduk, men vad spelar det för roll. Här var ett perfekt "näckställe". Vi kastade oss i, det var bitande kallt, men vad underbart det var! Tackade återigen.
Båda ställena hade en sådan lugn atmosfär, en helighet bredde ut sig.
Har haft en fråga i mig sedan vi flyttade hit, när skall jag hitta "min" plats i skogen och ett badställe där det är ostört och med den vackraste utsikt, där jag kan sitta och kontemplera,
Båda frågorna blev besvarade idag.
Vad kan jag säga annat än TACK, vilken nåd.
söndag 30 augusti 2009
lördag 29 augusti 2009
Döden
Härligt ämne att skriva om en lördagskväll, eller hur...??
Men faktum är att vi håller på och ställer in oss på att avliva en av våra två katter. Det är inte ett lätt beslut. Hon är sjuk, men fungerar. Men hon är inte sig själv längre. Vi skulle kunna låta henne leva ett tag till, men frågan är, om det i så fall är för vår skull bara. Känns som att det bästa för henne är att gå vidare.
Höll henne i famnen och grät. Tackade henne för allt det fina hon bidragit med i mitt liv.
Ska beställa tid hos vetrinären nästnästa vecka.
Vet att jag inte kommer att bli totalt övermiggiven.
För tre år sedan lämnade min mor kroppen; vi stod varandra väldigt nära. Hennes sista vecka var jag hos henne varje dag på sjukhuset. I början, innan hon helt försvann bort, frågade jag henne om hon såg några änglar. Inte än, svarade hon.
Tycker det är ett så underbart svar, hon var förberedd på att det eventuellt kunde dyka upp några änglar.
När far inte var med, talade jag med mamma på mitt vis. Jag visste att hon ville dö, det hade hon sagt till mig. Så jag använde en övning i EKIM:
"Jag är ingen kropp, jag är fri, jag är fortfarande som Gud skapat mig".
Denna mening upprepade jag när vi var ensamma. Är övertygad att den hjälpte oss båda.
Naturligtvis grät jag några gånger under denna tid och på begravningen, men det var en stilla gråt. Mamma och jag hade tackat varandra för allt fint vi fått tillsammans och kände att vi inte kunde önska mer.
Pelle och jag hade en älskad katt för många år sedan och när hon blev överkörd var vi förkrossade.
Nu har jag fått djupare insikter och ser inte på döden på samma sätt som förr, inte på livet heller för den delen. Men gråta kommer jag att göra när vår kära vän får sin spruta.
Men faktum är att vi håller på och ställer in oss på att avliva en av våra två katter. Det är inte ett lätt beslut. Hon är sjuk, men fungerar. Men hon är inte sig själv längre. Vi skulle kunna låta henne leva ett tag till, men frågan är, om det i så fall är för vår skull bara. Känns som att det bästa för henne är att gå vidare.
Höll henne i famnen och grät. Tackade henne för allt det fina hon bidragit med i mitt liv.
Ska beställa tid hos vetrinären nästnästa vecka.
Vet att jag inte kommer att bli totalt övermiggiven.
För tre år sedan lämnade min mor kroppen; vi stod varandra väldigt nära. Hennes sista vecka var jag hos henne varje dag på sjukhuset. I början, innan hon helt försvann bort, frågade jag henne om hon såg några änglar. Inte än, svarade hon.
Tycker det är ett så underbart svar, hon var förberedd på att det eventuellt kunde dyka upp några änglar.
När far inte var med, talade jag med mamma på mitt vis. Jag visste att hon ville dö, det hade hon sagt till mig. Så jag använde en övning i EKIM:
"Jag är ingen kropp, jag är fri, jag är fortfarande som Gud skapat mig".
Denna mening upprepade jag när vi var ensamma. Är övertygad att den hjälpte oss båda.
Naturligtvis grät jag några gånger under denna tid och på begravningen, men det var en stilla gråt. Mamma och jag hade tackat varandra för allt fint vi fått tillsammans och kände att vi inte kunde önska mer.
Pelle och jag hade en älskad katt för många år sedan och när hon blev överkörd var vi förkrossade.
Nu har jag fått djupare insikter och ser inte på döden på samma sätt som förr, inte på livet heller för den delen. Men gråta kommer jag att göra när vår kära vän får sin spruta.
fredag 28 augusti 2009
Ur trygghetszonen
Nu har jag varit i Göteborg ett dygn och hälsat på min gamla far. Vårt möte blev avspänt och berikande. Mycket tack vare att vi har samma slags humor. Det är underbart att verkligen känna att vi båda är i nuet och att det gamla blivit ogjort, blivit helat.
Men att vara i GBG är för mig att gå ut ur min trygghetszon. Jag känner mig inte bekväm i stora städer, med människor som rusar runt. Och alla dessa skyltfönster, med kläder och saker, blir yr i huvudet.
Det är då jag kommer på att öva.
Komma ihåg att allt detta jag ser utanför mig själv är något som händer i sinnet och sedan projiceras ut. Då blir jag lugn. Just det, det finns ingen därute. Alltså kan jag välja precis hur jag vill uppfatta detta jag tror finns i det yttre.
Vi går där på stan, far och jag, och helt plötsligt ser jag allt på ett annat sätt. Mer innerligt. Suckar, och ger mig själv en klapp på axeln. Javisst ja, så är det.
Nu spelar det ingen roll att jag är i GBG, jag kan vara varsom helst. Nu finns det ingen trygghetszon längre, inte i det yttre. Men i det inre finns tryggheten av att Veta. Att komma ihåg.
Igen sänder jag en tanke av tacksamhet till Jesus, som jag så ofta gör.
Hemma igen i tystnaden.
Idag har Pelle visat mig en ny härlig promenadrunda. Den blev jag så glad för. Vi har bara bott i vårt hus i fyra månader och inte hunnit med att utforska omgivningarna.
Nu har vi tre olika långa rundor att ta, perfekt!
Men att vara i GBG är för mig att gå ut ur min trygghetszon. Jag känner mig inte bekväm i stora städer, med människor som rusar runt. Och alla dessa skyltfönster, med kläder och saker, blir yr i huvudet.
Det är då jag kommer på att öva.
Komma ihåg att allt detta jag ser utanför mig själv är något som händer i sinnet och sedan projiceras ut. Då blir jag lugn. Just det, det finns ingen därute. Alltså kan jag välja precis hur jag vill uppfatta detta jag tror finns i det yttre.
Vi går där på stan, far och jag, och helt plötsligt ser jag allt på ett annat sätt. Mer innerligt. Suckar, och ger mig själv en klapp på axeln. Javisst ja, så är det.
Nu spelar det ingen roll att jag är i GBG, jag kan vara varsom helst. Nu finns det ingen trygghetszon längre, inte i det yttre. Men i det inre finns tryggheten av att Veta. Att komma ihåg.
Igen sänder jag en tanke av tacksamhet till Jesus, som jag så ofta gör.
Hemma igen i tystnaden.
Idag har Pelle visat mig en ny härlig promenadrunda. Den blev jag så glad för. Vi har bara bott i vårt hus i fyra månader och inte hunnit med att utforska omgivningarna.
Nu har vi tre olika långa rundor att ta, perfekt!
tisdag 25 augusti 2009
Hologram
För ganska längsedan nu, upptäckte jag att lektionerna i EKIM var och en är ett hologram.
Alltså att man i alla 365 lektionerna kan finna helheten.
Det är fantastiskt!
Då ska vi komma ihåg att den svenska versionen är på 1209 sidor och då är inte begreppsförklaringar medräknade.
Här kommer några utdrag från lektion nr. 121 i EKIM
Denna övning är mycket kraftfull för att förändra sättet att se. Övningarna sker utan ord.
"Förlåtelse är nyckeln till lycka."
"Här är svaret på ditt sökande efter frid. Här är nyckeln till mening i en värld som verkar obegriplig.
Förlåtelsen förvärvas. Den är inte inneboende i sinnet, som inte kan synda. Eftersom synd är en föreställning som du har lärt dig själv, måste du även lära dig förlåtelse, men av en annan Lärare än du själv, och Som representerar det andra Självet i dig. Genom Honom lär du dig hur du skall förlåta det själv som du tror att du har gjort, och låta det försvinna. På så sätt lämnar du tillbaka ditt sinne som ett till Honom Som är ditt själv, och Som aldrig kan synda.
Idag övar vi oss i att lära oss förlåta. Om du är villig kan du i dag lära dig att ta nyckeln till lycka och använda den för egen del. Vi skall ägna tio minuter på morgonen och ytterligare tio minuter på kvällen åt att lära oss hur vi skall ge förlåtelse och också hur vi skall ta emot den.
Sinnet som inte förlåter tror inte att det är samma sak att ge som att få. Men idag skall vi försöka lära oss att de är ett genom att öva oss i att förlåta någon som du betraktar som fiende, och någon som du ser som vän. Och när du lär dig att se dem båda som ett, kommer vi att utsträcka lektionen till att omfatta dig, och se att deras räddning inkluderade din egen.
Börja de längre övningsstunderna med att tänka på någon som du inte tycker om, som tycks irritera dig, eller som du inte gärna vill möta; någon som du aktivt föraktar, eller enbart försöker förbise. Det spelar ingen roll vilken form din vrede tar. Du har förmodligen redan valt honom. Han duger.
Slut nu ögonen och se honom i ditt sinne, och betrakta honom en liten stund. försök att varsebli en smula ljus i honom någonstans; en liten glimt som du aldrig lagt märke till. Försök att finna en liten gnista ljus som lyser igenom den motbjudande bild som du har av honom. Se på denna bild tills du ser ett ljus någonstans i den, och försök sedan att låta detta ljus utsträcka sig tills det täcker honom, och gör bilden vacker och tilltalande.
Se på denna förändrade varseblivning en stund, och rikta sedan din uppmärksamhet mot någon som du kallar vän. Försök att föra över ljuset som du lärde dig att se runt din tidigare "fiende" till honom. Varsebliv honom nu som mer än din vän, för i det ljuset visar hans helighet dig din frälsare, frälst och frälsande, helad och hel.
Låt honom sedan erbjuda dig ljuset du ser i honom, och låt din "fiende" och din vän förenas för att välsigna dig med det du gav. Nu är du ett med dem, och de med dig. Nu har du blivit förlåten av dig själv. Glöm inte under dagens lopp den roll som förlåtelsen spelar i att skänka lycka till varje oförsonligt sinne, med ditt eget ibland dem. Säg till dig själv varje timme:
Förlåtelse är nyckeln till lycka. Jag kommer att vakna från drömmen att jag är dödlig, ofullkomlig och full av synd, och veta att jag är Guds fullkomlige Son."
Alltså att man i alla 365 lektionerna kan finna helheten.
Det är fantastiskt!
Då ska vi komma ihåg att den svenska versionen är på 1209 sidor och då är inte begreppsförklaringar medräknade.
Här kommer några utdrag från lektion nr. 121 i EKIM
Denna övning är mycket kraftfull för att förändra sättet att se. Övningarna sker utan ord.
"Förlåtelse är nyckeln till lycka."
"Här är svaret på ditt sökande efter frid. Här är nyckeln till mening i en värld som verkar obegriplig.
Förlåtelsen förvärvas. Den är inte inneboende i sinnet, som inte kan synda. Eftersom synd är en föreställning som du har lärt dig själv, måste du även lära dig förlåtelse, men av en annan Lärare än du själv, och Som representerar det andra Självet i dig. Genom Honom lär du dig hur du skall förlåta det själv som du tror att du har gjort, och låta det försvinna. På så sätt lämnar du tillbaka ditt sinne som ett till Honom Som är ditt själv, och Som aldrig kan synda.
Idag övar vi oss i att lära oss förlåta. Om du är villig kan du i dag lära dig att ta nyckeln till lycka och använda den för egen del. Vi skall ägna tio minuter på morgonen och ytterligare tio minuter på kvällen åt att lära oss hur vi skall ge förlåtelse och också hur vi skall ta emot den.
Sinnet som inte förlåter tror inte att det är samma sak att ge som att få. Men idag skall vi försöka lära oss att de är ett genom att öva oss i att förlåta någon som du betraktar som fiende, och någon som du ser som vän. Och när du lär dig att se dem båda som ett, kommer vi att utsträcka lektionen till att omfatta dig, och se att deras räddning inkluderade din egen.
Börja de längre övningsstunderna med att tänka på någon som du inte tycker om, som tycks irritera dig, eller som du inte gärna vill möta; någon som du aktivt föraktar, eller enbart försöker förbise. Det spelar ingen roll vilken form din vrede tar. Du har förmodligen redan valt honom. Han duger.
Slut nu ögonen och se honom i ditt sinne, och betrakta honom en liten stund. försök att varsebli en smula ljus i honom någonstans; en liten glimt som du aldrig lagt märke till. Försök att finna en liten gnista ljus som lyser igenom den motbjudande bild som du har av honom. Se på denna bild tills du ser ett ljus någonstans i den, och försök sedan att låta detta ljus utsträcka sig tills det täcker honom, och gör bilden vacker och tilltalande.
Se på denna förändrade varseblivning en stund, och rikta sedan din uppmärksamhet mot någon som du kallar vän. Försök att föra över ljuset som du lärde dig att se runt din tidigare "fiende" till honom. Varsebliv honom nu som mer än din vän, för i det ljuset visar hans helighet dig din frälsare, frälst och frälsande, helad och hel.
Låt honom sedan erbjuda dig ljuset du ser i honom, och låt din "fiende" och din vän förenas för att välsigna dig med det du gav. Nu är du ett med dem, och de med dig. Nu har du blivit förlåten av dig själv. Glöm inte under dagens lopp den roll som förlåtelsen spelar i att skänka lycka till varje oförsonligt sinne, med ditt eget ibland dem. Säg till dig själv varje timme:
Förlåtelse är nyckeln till lycka. Jag kommer att vakna från drömmen att jag är dödlig, ofullkomlig och full av synd, och veta att jag är Guds fullkomlige Son."
Kroppen
Idag har jag jobbat med kroppen. Gillar det. Har lagt ved i skottkärran och flyttat ett vinterförråd från boa till verandan. Tog många vändor innan det började falla några droppar och snabbt var jag framme med gräsklipparen och tog några tag med den där jag hade en liten del oklippt.
Kroppen får ibland ont. Efter detta pass känns den stel och ömmar lite varstans.
För många år sedan kunde jag få samvetskval av att ha problem med kroppen. Det står ju så tydligt i EKIM att det är ett val med sjukdom. Men så läste jag en bok av Kenneth Wapnick (kommer inte ihåg titeln), och minns att jag kände lättnad. Att det inte var så enkelt som att jag bara sådär väljer att bli sjuk.
Som jag nämnt tidigare bär vi alla i den felaktiga varseblivningen, en omedveten skuld. Märkväl, omedveten.
Någonstans har vi valt separation som något vi tror på. Det är det valet som hände på ett annat plan, vi återupplever om och om igen. Genom våra inkarnationer.
I själva verket är tiden ingenting, följdaktligen har separationen inte hänt, eftersom den bygger på tid.
När våra kroppar får problem är svaret att vi omedvetet har valt sjukdom, i detta livet eller på ett annat plan.
För att hantera kroppens skröplighet eller för den delen glorifiering, behöver vi förlåta oss själva och uppleva att den här världen är en illusion. Kroppar är en illusion. Att sluta att identifiera sig med kroppen.
Förlåta och ge över till Den Som vet bättre.
Att tro att kroppen kan bli helad av mediciner eller andra behandlingar, är magi enligt EKIM. Därför att kroppen är en illusion förflyttar vi bara problemet till något annat ställe. Kanske vi upplever att vi blivit bra, men så dyker nya bekymmer upp. Självklart ska vi inte sluta medicinera bara för att vi vet detta.
Det tar år av sinnesträning för att ge sig hän till att se att det endast är Sinnet som kan bli helat.
Tack och lov visar oss EKIM både hur vi till synes hamnat i den är verkligheten och hur vi kan ta oss ur den.
Jesus kallar oss ut ur världen.
"Alla är kallade men få väljer att lyssna."
Så säger han i EKIM.
EKIM rör sig på tre plan.
Dels den materiella världen, egovärlden, illusionen, den felaktiga varseblivningen.
Dels i den rättade varseblivningen, där vi fortfarande tror att vi befinner oss på jorden, men har hittat vägen ut ur illusionen och endast vill göra Guds vilja som vi nu identifierat som vår egen. Den lyckliga drömmen.
Sedan talar Jesus också om Himmelriket, Kunskap, som är sista steget och det tar Gud åt oss.
Kroppen får ibland ont. Efter detta pass känns den stel och ömmar lite varstans.
För många år sedan kunde jag få samvetskval av att ha problem med kroppen. Det står ju så tydligt i EKIM att det är ett val med sjukdom. Men så läste jag en bok av Kenneth Wapnick (kommer inte ihåg titeln), och minns att jag kände lättnad. Att det inte var så enkelt som att jag bara sådär väljer att bli sjuk.
Som jag nämnt tidigare bär vi alla i den felaktiga varseblivningen, en omedveten skuld. Märkväl, omedveten.
Någonstans har vi valt separation som något vi tror på. Det är det valet som hände på ett annat plan, vi återupplever om och om igen. Genom våra inkarnationer.
I själva verket är tiden ingenting, följdaktligen har separationen inte hänt, eftersom den bygger på tid.
När våra kroppar får problem är svaret att vi omedvetet har valt sjukdom, i detta livet eller på ett annat plan.
För att hantera kroppens skröplighet eller för den delen glorifiering, behöver vi förlåta oss själva och uppleva att den här världen är en illusion. Kroppar är en illusion. Att sluta att identifiera sig med kroppen.
Förlåta och ge över till Den Som vet bättre.
Att tro att kroppen kan bli helad av mediciner eller andra behandlingar, är magi enligt EKIM. Därför att kroppen är en illusion förflyttar vi bara problemet till något annat ställe. Kanske vi upplever att vi blivit bra, men så dyker nya bekymmer upp. Självklart ska vi inte sluta medicinera bara för att vi vet detta.
Det tar år av sinnesträning för att ge sig hän till att se att det endast är Sinnet som kan bli helat.
Tack och lov visar oss EKIM både hur vi till synes hamnat i den är verkligheten och hur vi kan ta oss ur den.
Jesus kallar oss ut ur världen.
"Alla är kallade men få väljer att lyssna."
Så säger han i EKIM.
EKIM rör sig på tre plan.
Dels den materiella världen, egovärlden, illusionen, den felaktiga varseblivningen.
Dels i den rättade varseblivningen, där vi fortfarande tror att vi befinner oss på jorden, men har hittat vägen ut ur illusionen och endast vill göra Guds vilja som vi nu identifierat som vår egen. Den lyckliga drömmen.
Sedan talar Jesus också om Himmelriket, Kunskap, som är sista steget och det tar Gud åt oss.
söndag 23 augusti 2009
Det är ett skämt!
Tittar ut över nejden bakom vårt hus, där går får och hästar. Grannens små barn cyklar obehindrat till sin farfar och farmor en bit bort på den lilla grusvägen invid vi bor. Det är en idyll.
Samtidigt lovprisar jag mitt liv tillsammans med Pelle, vi brukar prisa varann.
Kort sagt är mitt liv helt underbart! Jag har försonats med smärtan i det förgångna och ser idag det som fantastiska lärdomar.
Här ligger Pelle och jag söndag morgon och skrattar så vi kiknar. Därför att vi båda då och då tydligt ser igenom illusionen och upplever att allt det vi ser här på jorden är ett skämt!! Det är detta vi skrattar åt. Friidrotten som vi tittat då och då på, och som Pelle uttryckte det; hur långt man kastar i slägga, vem fan bryr sig?
Det känns så genuint att kunna skratta åt illusionen, fast vi har det så fantastiskt fint.
Det kan vi, därför att vi båda haft en Gudsupplevelse.
När jag sett in i Ljuset, är allt och då menar jag verkligen allt annat ett skämt. Ibland blir det så övertydligt, som nu när skrattet tar över.
Samtidigt lovprisar jag mitt liv tillsammans med Pelle, vi brukar prisa varann.
Kort sagt är mitt liv helt underbart! Jag har försonats med smärtan i det förgångna och ser idag det som fantastiska lärdomar.
Här ligger Pelle och jag söndag morgon och skrattar så vi kiknar. Därför att vi båda då och då tydligt ser igenom illusionen och upplever att allt det vi ser här på jorden är ett skämt!! Det är detta vi skrattar åt. Friidrotten som vi tittat då och då på, och som Pelle uttryckte det; hur långt man kastar i slägga, vem fan bryr sig?
Det känns så genuint att kunna skratta åt illusionen, fast vi har det så fantastiskt fint.
Det kan vi, därför att vi båda haft en Gudsupplevelse.
När jag sett in i Ljuset, är allt och då menar jag verkligen allt annat ett skämt. Ibland blir det så övertydligt, som nu när skrattet tar över.
fredag 21 augusti 2009
Bortvillad, hemvillad
Pelle myntade detta uttryck för ett tag sedan.
Bortvillad är ju ett uttryck vi använder när någon gått vilse.
Vi har ju gått vilse, vi trodde att det var möjligt att lämna Gud. Att vara bortvillad är inget kul. Ofta känner vi oss som främlingar, som isolerade öar.
Varför då inte hemvillad, när man känner att man ÄR hemma??
Jag känner mig hemvillad. Jag har fått nyckeln till att låsa upp drömmen med. Det går nog inte utan nyckel. Bortvillningen (egot) är så stark så vi behöver vägledning (Helige Ande).
Men tänk om man inte vet att man är bortvillad.
Det finns en formel för det;
Känner jag inte alltid frid,
känner jag inte alltid glädje,
då är man bortvillad.
När man kommit på att man är bortvillad och vill bli hemvillad, börjar man söka efter nycklar.
Då har resan börjat, som inte är en resa utan ett uppvaknande till det som alltid varit.
Bortvillad är ju ett uttryck vi använder när någon gått vilse.
Vi har ju gått vilse, vi trodde att det var möjligt att lämna Gud. Att vara bortvillad är inget kul. Ofta känner vi oss som främlingar, som isolerade öar.
Varför då inte hemvillad, när man känner att man ÄR hemma??
Jag känner mig hemvillad. Jag har fått nyckeln till att låsa upp drömmen med. Det går nog inte utan nyckel. Bortvillningen (egot) är så stark så vi behöver vägledning (Helige Ande).
Men tänk om man inte vet att man är bortvillad.
Det finns en formel för det;
Känner jag inte alltid frid,
känner jag inte alltid glädje,
då är man bortvillad.
När man kommit på att man är bortvillad och vill bli hemvillad, börjar man söka efter nycklar.
Då har resan börjat, som inte är en resa utan ett uppvaknande till det som alltid varit.
Ordlöst
Alla dessa ord. Vi är så fokuserade på ord i denna skenbara verklighet, att vi tror att det är det enda sättet att kommunicera med varann.
Nu var det ett tag sedan, men ibland vill jag helt enkelt inte tala. Jag vill bara vara tyst. Det är underbart att lyssna till tystnaden. I tystnaden känner jag mig hemma.
Märker att jag sedan en tid tillbaka upplever att det tar emot att prata om väder och vind. Med det menar jag att bara prata på om allsköns åsikter hit och dit. Försöker alltid leda in samtalet på, enligt mig, meningsfulla saker. Ibland har jag börjat prata om min hängivenhet till Gud.
Då och då fungerar det och vi börjar tala om livet. Men går det inte, accepterar jag det och deltar. Vill inte bli någon betraktare, som inte kan möta människor där dom är. Samtidigt som jag vet att det är inte orden eller kroppsspråket som är det viktiga, utan vad jag sänder ut i mitt sinne.
Det ordlösa.
Jag har många gånger upplevt, när jag är i djup meditation, att mitt tillstånd utsträcks. Vi påverkar varandra långt mycket mer än vi tror med tankar och stillhet.
Upplever att det är bortom orden som helandet äger rum.
Det finns en bok med ord som är bortom orden och det är "En Kurs I Mirakler".
Nu var det ett tag sedan, men ibland vill jag helt enkelt inte tala. Jag vill bara vara tyst. Det är underbart att lyssna till tystnaden. I tystnaden känner jag mig hemma.
Märker att jag sedan en tid tillbaka upplever att det tar emot att prata om väder och vind. Med det menar jag att bara prata på om allsköns åsikter hit och dit. Försöker alltid leda in samtalet på, enligt mig, meningsfulla saker. Ibland har jag börjat prata om min hängivenhet till Gud.
Då och då fungerar det och vi börjar tala om livet. Men går det inte, accepterar jag det och deltar. Vill inte bli någon betraktare, som inte kan möta människor där dom är. Samtidigt som jag vet att det är inte orden eller kroppsspråket som är det viktiga, utan vad jag sänder ut i mitt sinne.
Det ordlösa.
Jag har många gånger upplevt, när jag är i djup meditation, att mitt tillstånd utsträcks. Vi påverkar varandra långt mycket mer än vi tror med tankar och stillhet.
Upplever att det är bortom orden som helandet äger rum.
Det finns en bok med ord som är bortom orden och det är "En Kurs I Mirakler".
torsdag 20 augusti 2009
Tillit
Låg i sängen och frågade vad jag skulle skriva om i bloggen idag.
Tillit, blev svaret.
Tillit är en förutsättning för att gå vidare på den andliga vägen. Tillit är alltid ett inre tillstånd och har inget med det yttre att göra. Yttre omständigheter påverkar inte alls din tillit.
Vi kommer alltid att få "utmaningar" i den här skenbara verkligheten, så att utveckla tillit är en "försäkring" mot lidande.
Tillit betyder säkert olika beroende av vem du frågar.
Den tillit jag talar om handlar om att veta, att av mig själv kan jag intet, förstår intet.
Detta innebär att jag behöver tro på något som är större än det lilla jaget. Det innebär inte bara att tro, utan att totalt lämna över och veta att allt sker till det bästa. Allt!
Det ser ut som att det finns ett steg före och det är; hur får jag tillgång till den säkerhet, vetskap som behövs för att känna tillit?
Den kommer av att träna sinnet, genom meditation och en öppenhet för nya sätt att se på tänkandet och genom att se ditt sanna väsen. (EKIM erbjuder detta).
När man utvecklar tillit går man oftast igenom flera olika steg, olika stadier.
Snabbaste vägen till att erfara tillit är såklart via en egen inre upplevelse av det gudomliga. Då behövs inga argument eller ens någon sinnesträning, då bara vet du.
Kan du släppa på kontrollen? Vill du?
Kan du släppa dina önskningar att ha rätt?
Vill du ompröva dina beslut och öppna sinnet?
Är du redo att öva dig på att lägga dömandet åt sidan?
Förminskar du dig? Vill du se din storhet istället?
Är det du tänker, säger och gör helt i linje med varann?
Kan du sluta att identifiera dig med kroppen? Vill du?
Vill du ge över till Någon som vet bättre? Som har hela perspektivet.
Säger du JA till dessa frågor, har du börjat känna tillit. Det är bara att fortsätta utveckla relationen till det Högre, vad du nu väljer att kalla det.
Tillit är grunden för att verkligen veta vem jag är. Det är när jag vet det som jag slutar att tvivla. Det är då jag i visshet ber om vägledning så ofta jag kan.
Det är i tilliten jag vilar och vet att allt är väl.
Jag är hemma men har bara glömt det en liten stund.
Tillit, blev svaret.
Tillit är en förutsättning för att gå vidare på den andliga vägen. Tillit är alltid ett inre tillstånd och har inget med det yttre att göra. Yttre omständigheter påverkar inte alls din tillit.
Vi kommer alltid att få "utmaningar" i den här skenbara verkligheten, så att utveckla tillit är en "försäkring" mot lidande.
Tillit betyder säkert olika beroende av vem du frågar.
Den tillit jag talar om handlar om att veta, att av mig själv kan jag intet, förstår intet.
Detta innebär att jag behöver tro på något som är större än det lilla jaget. Det innebär inte bara att tro, utan att totalt lämna över och veta att allt sker till det bästa. Allt!
Det ser ut som att det finns ett steg före och det är; hur får jag tillgång till den säkerhet, vetskap som behövs för att känna tillit?
Den kommer av att träna sinnet, genom meditation och en öppenhet för nya sätt att se på tänkandet och genom att se ditt sanna väsen. (EKIM erbjuder detta).
När man utvecklar tillit går man oftast igenom flera olika steg, olika stadier.
Snabbaste vägen till att erfara tillit är såklart via en egen inre upplevelse av det gudomliga. Då behövs inga argument eller ens någon sinnesträning, då bara vet du.
Kan du släppa på kontrollen? Vill du?
Kan du släppa dina önskningar att ha rätt?
Vill du ompröva dina beslut och öppna sinnet?
Är du redo att öva dig på att lägga dömandet åt sidan?
Förminskar du dig? Vill du se din storhet istället?
Är det du tänker, säger och gör helt i linje med varann?
Kan du sluta att identifiera dig med kroppen? Vill du?
Vill du ge över till Någon som vet bättre? Som har hela perspektivet.
Säger du JA till dessa frågor, har du börjat känna tillit. Det är bara att fortsätta utveckla relationen till det Högre, vad du nu väljer att kalla det.
Tillit är grunden för att verkligen veta vem jag är. Det är när jag vet det som jag slutar att tvivla. Det är då jag i visshet ber om vägledning så ofta jag kan.
Det är i tilliten jag vilar och vet att allt är väl.
Jag är hemma men har bara glömt det en liten stund.
tisdag 18 augusti 2009
Pelle och jag
Idag har jag gått stora promenadrundan, den tar ca. 1 timme och en kvart, i ganska snabb takt. Skönt att jag slopat alla "borden" och "måsten".
För nu är det ju fullt av blåbär och svamp i skogen och där går jag och bara njuter av overksamhet.
Det är också en relation, detta till hur jag förhåller mig till sådant som pockar på. Det är ganska många år sedan jag bestämde mig för att det inte finns något jag borde göra eller måste göra. Antingen gör jag det eller också inte.
Efter min transformation, 1982, avslutades många relationer och nya påbörjades. Ungefär ett halvår efter min pånyttfödelse, träffade jag Pelle.
Nu började en serie mirakulösa händelser. Vi blev ett par utan att förstå det??!! Han var gift, men på väg ifrån. Jag bodde tillsammans med en kompis men hade bestämt mig för att flytta.
Efter min upplevelse ville jag göra något gott för världen och Pelle var internationell sekreterare för Jordens vänner. Jag började hjälpa till på hans kontor. Han jobbade ensam så vi fick direkt mycket tid tillsammans.
Första gången jag kom till hans kontor började vi se varann i ögonen...länge...Sedan sa han; hur har du det med andningen? Jag blev helt förstummad, hade själv dessförinnan tänkt på detta med andningens betydelse. När vi såg på varann, såg jag i Pelle många ansikten. Gammalt, ungt, vackert, fult, kvinna, man. Det var en mycket stark upplevelse och jag kände att vi träffats förut. Vi hade en djup andlig kontakt redan från början.
Jag kände mig totalt avslappnad i hans närvaro. Min upplevelse av tidigare män hade varit att de endast var intresserade av att ligga med mig.
Här står en man framför mig som inte vill ligga med mig, "förrän jag bottnar" som han uttryckte det.
Vi började gå hand i hand på stan(i gbg), delade pengar och jag var helt säker på att, fanns det något som hette tvillingsjäl, så var det det Pelle var.
Vi flyttade till samma kollektiv, i olika rum. Pelles fru kom och var upprörd och frågade vad jag vill med hennes man. Jag svarade uppriktigt att jag bara ville vara i hans närhet, behövde inte vara ihop, bara befinna mig där han var. För det var så det kändes. Hade inget ägandebehov alls. Var bara tacksam att få vara i närheten. Pelle var säker på att han ville skiljas men var inte säker på vad han kände för mig. Men han uttryckte att han hade is i sitt bröst och trodde att jag kunde hjälpa honom smälta den. Jag var totalt övertygad om oss, så jag bad honom lita på mig. Vilket han gjorde.
Vi började sova i samma rum och förstod att vi ändå ville vara ett par.
Pelle tog ut skilsmässa.
Vi gifte oss 9 månader efter vi träffats. Som sagt, det hände hela tiden mirakulösa saker. Jag kunde vakna på och berätta saker jag inte borde veta om hans barndom. Tårar fälldes och timmar av "terapi" flöt förbi.
Många gånger kändes det som jag talade till en vägg. Han tyckte inte han var värdig mig.
Men han började mer och mer få tillgång till sina känslor och sakta vaknade kärleken till mig.
Detta var en otroligt jobbig tid. Vi övade på att han skulle känna. Vi kunde gå i gbg och sätta oss på parkbänkar bara för att Pelle skulle hinna med känslomässigt. När han talade i telefon blev det jämt fel. Han uttryckte sig konstigt.
Men allt blev, under kärlekens beskydd, helat.
När Pelle blivit helad var det min tur. Så känns det, men självklart gick det inte så linjärt till.
I hans trygghet kunde jag släppa fram all smärta jag burit på. Både från barndom och från min svåra sjukdomsperiod. Smärtan att inte kunna få barn pga. alla operationerna. Lära mig att vara mer i nuet och att inte planera hela tiden. Lära mig vara nöjd och acceptera det som är.
Vi gav varann full frihet i det sexuella och helade även det. Alla fantasier fick komma upp i ljuset och bli emottagna.
Ett knep vi använde när vi körde fast och inte hittade vägen till varann, var att krypa ner i sängen, hh, som vi kallade det. Hud mot hud. Att bara ligga och hålla om varann löste upp försteningen.
Så här efteråt känns det som en nåd varit över oss. Kärleken som blev så självklar som luften vi andas. Att få dela allt med en annan människa. Inte ha några hemligheter.
Åren går och vi njuter av varandras sällskap. Vi leker och samtalar om livet.
Så en dag läser jag: för att behålla kärleken, ge den vingar.
Had börjat känna att jag ville bli fri. Ville att Pelle och jag skulle öva på att släppa den andre fri. Det mest sårbara är ju det sexuella. Vi bestämde att vi skulle få ligga med andra.
Pelle blev den som först hade en kärleksaffär. Tror inte att jag sov den natten. Gick igenom alla faser; gråt, förtvivlan, hat och gråt igen. Men kom igenom med en känsla av lätthet.
Sedan följde flera kärleksaffärer för oss båda. Pelle tyckte det var oerhört plågsamt.
Sedan träffar jag en man som jag upplever att jag ska leva tillsammans med. Det var en otroligt stark passion. Men det som gjorde att jag bröt upp från Pelle var att jag trodde att jag var kallad att stötta denna man i hans utveckling, vilket han hade fått mig att tro.
Jag blir helt förblindad, vilket jag naturligtvis inte ser då, och Pelle och jag skiljer oss.
Flyttar ihop med denne nye man som det inte alls fungerar med. Pelle har flyttat ihop med en kvinna.
Pelle och jag talas vid i telefon säkert en gång i veckan. Vi kollar av läget och båda säger att det är ok.
Åtta-nio månader senare när vi talas vid i telefonen har jag bestämt mig för att flytta ifrån. Pelle säger samtidigt att han precis blivit utkastad. Är det inte underbart? Vilken syncronicitet.
Jag ber att Pelle föjer med till sthlm, att jag kan lämna av katten hos honom och att han följer med. Han är jätte-förkyld, men säger ja. När vi kryper ner i sängen tillsammans upplever jag en känsla så stark, av att ha kommit hem. Inga sexuella känslor, endast en ömsint hemkomst. Jag glömmer det aldrig.
Sedan börjar vi träffas igen och är så lyckliga att få vara tillsammans igen!
Ingen är svartsjuk eller sårad, vi är i nuet och glada som barn!
Från den dagen vet vi att så länge vi ser ut att vara här på jorden, så länge ska vi leva tillsammans.
Detta betyder inte att vi har fjättrat oss vid varann. Tvärtom. Om någon av oss skulle känna vägledning till att flytta för sin andliga utvecklings skull så ger vi stöd till det. Men någon annan relation tror jag inte vi har behov av.
Vi har inte samma andliga väg att gå. Pelles vägledare är Yogananda och min är Jesus(EKIM). Ändå går vi så parallellt i vår andliga utveckling.
Det är en sådan nåd att få vara vid Pelles sida och samtala om livet, meditera och leka!
Är nu detta en helig relation, enligt begreppet i EKIM?
Jag vet inte.
Vet bara att vi är jämlika och behöver inget från den andre och att vi förenas i vår längtan efter Gudsförverkligande. Att komma Hem.
För nu är det ju fullt av blåbär och svamp i skogen och där går jag och bara njuter av overksamhet.
Det är också en relation, detta till hur jag förhåller mig till sådant som pockar på. Det är ganska många år sedan jag bestämde mig för att det inte finns något jag borde göra eller måste göra. Antingen gör jag det eller också inte.
Efter min transformation, 1982, avslutades många relationer och nya påbörjades. Ungefär ett halvår efter min pånyttfödelse, träffade jag Pelle.
Nu började en serie mirakulösa händelser. Vi blev ett par utan att förstå det??!! Han var gift, men på väg ifrån. Jag bodde tillsammans med en kompis men hade bestämt mig för att flytta.
Efter min upplevelse ville jag göra något gott för världen och Pelle var internationell sekreterare för Jordens vänner. Jag började hjälpa till på hans kontor. Han jobbade ensam så vi fick direkt mycket tid tillsammans.
Första gången jag kom till hans kontor började vi se varann i ögonen...länge...Sedan sa han; hur har du det med andningen? Jag blev helt förstummad, hade själv dessförinnan tänkt på detta med andningens betydelse. När vi såg på varann, såg jag i Pelle många ansikten. Gammalt, ungt, vackert, fult, kvinna, man. Det var en mycket stark upplevelse och jag kände att vi träffats förut. Vi hade en djup andlig kontakt redan från början.
Jag kände mig totalt avslappnad i hans närvaro. Min upplevelse av tidigare män hade varit att de endast var intresserade av att ligga med mig.
Här står en man framför mig som inte vill ligga med mig, "förrän jag bottnar" som han uttryckte det.
Vi började gå hand i hand på stan(i gbg), delade pengar och jag var helt säker på att, fanns det något som hette tvillingsjäl, så var det det Pelle var.
Vi flyttade till samma kollektiv, i olika rum. Pelles fru kom och var upprörd och frågade vad jag vill med hennes man. Jag svarade uppriktigt att jag bara ville vara i hans närhet, behövde inte vara ihop, bara befinna mig där han var. För det var så det kändes. Hade inget ägandebehov alls. Var bara tacksam att få vara i närheten. Pelle var säker på att han ville skiljas men var inte säker på vad han kände för mig. Men han uttryckte att han hade is i sitt bröst och trodde att jag kunde hjälpa honom smälta den. Jag var totalt övertygad om oss, så jag bad honom lita på mig. Vilket han gjorde.
Vi började sova i samma rum och förstod att vi ändå ville vara ett par.
Pelle tog ut skilsmässa.
Vi gifte oss 9 månader efter vi träffats. Som sagt, det hände hela tiden mirakulösa saker. Jag kunde vakna på och berätta saker jag inte borde veta om hans barndom. Tårar fälldes och timmar av "terapi" flöt förbi.
Många gånger kändes det som jag talade till en vägg. Han tyckte inte han var värdig mig.
Men han började mer och mer få tillgång till sina känslor och sakta vaknade kärleken till mig.
Detta var en otroligt jobbig tid. Vi övade på att han skulle känna. Vi kunde gå i gbg och sätta oss på parkbänkar bara för att Pelle skulle hinna med känslomässigt. När han talade i telefon blev det jämt fel. Han uttryckte sig konstigt.
Men allt blev, under kärlekens beskydd, helat.
När Pelle blivit helad var det min tur. Så känns det, men självklart gick det inte så linjärt till.
I hans trygghet kunde jag släppa fram all smärta jag burit på. Både från barndom och från min svåra sjukdomsperiod. Smärtan att inte kunna få barn pga. alla operationerna. Lära mig att vara mer i nuet och att inte planera hela tiden. Lära mig vara nöjd och acceptera det som är.
Vi gav varann full frihet i det sexuella och helade även det. Alla fantasier fick komma upp i ljuset och bli emottagna.
Ett knep vi använde när vi körde fast och inte hittade vägen till varann, var att krypa ner i sängen, hh, som vi kallade det. Hud mot hud. Att bara ligga och hålla om varann löste upp försteningen.
Så här efteråt känns det som en nåd varit över oss. Kärleken som blev så självklar som luften vi andas. Att få dela allt med en annan människa. Inte ha några hemligheter.
Åren går och vi njuter av varandras sällskap. Vi leker och samtalar om livet.
Så en dag läser jag: för att behålla kärleken, ge den vingar.
Had börjat känna att jag ville bli fri. Ville att Pelle och jag skulle öva på att släppa den andre fri. Det mest sårbara är ju det sexuella. Vi bestämde att vi skulle få ligga med andra.
Pelle blev den som först hade en kärleksaffär. Tror inte att jag sov den natten. Gick igenom alla faser; gråt, förtvivlan, hat och gråt igen. Men kom igenom med en känsla av lätthet.
Sedan följde flera kärleksaffärer för oss båda. Pelle tyckte det var oerhört plågsamt.
Sedan träffar jag en man som jag upplever att jag ska leva tillsammans med. Det var en otroligt stark passion. Men det som gjorde att jag bröt upp från Pelle var att jag trodde att jag var kallad att stötta denna man i hans utveckling, vilket han hade fått mig att tro.
Jag blir helt förblindad, vilket jag naturligtvis inte ser då, och Pelle och jag skiljer oss.
Flyttar ihop med denne nye man som det inte alls fungerar med. Pelle har flyttat ihop med en kvinna.
Pelle och jag talas vid i telefon säkert en gång i veckan. Vi kollar av läget och båda säger att det är ok.
Åtta-nio månader senare när vi talas vid i telefonen har jag bestämt mig för att flytta ifrån. Pelle säger samtidigt att han precis blivit utkastad. Är det inte underbart? Vilken syncronicitet.
Jag ber att Pelle föjer med till sthlm, att jag kan lämna av katten hos honom och att han följer med. Han är jätte-förkyld, men säger ja. När vi kryper ner i sängen tillsammans upplever jag en känsla så stark, av att ha kommit hem. Inga sexuella känslor, endast en ömsint hemkomst. Jag glömmer det aldrig.
Sedan börjar vi träffas igen och är så lyckliga att få vara tillsammans igen!
Ingen är svartsjuk eller sårad, vi är i nuet och glada som barn!
Från den dagen vet vi att så länge vi ser ut att vara här på jorden, så länge ska vi leva tillsammans.
Detta betyder inte att vi har fjättrat oss vid varann. Tvärtom. Om någon av oss skulle känna vägledning till att flytta för sin andliga utvecklings skull så ger vi stöd till det. Men någon annan relation tror jag inte vi har behov av.
Vi har inte samma andliga väg att gå. Pelles vägledare är Yogananda och min är Jesus(EKIM). Ändå går vi så parallellt i vår andliga utveckling.
Det är en sådan nåd att få vara vid Pelles sida och samtala om livet, meditera och leka!
Är nu detta en helig relation, enligt begreppet i EKIM?
Jag vet inte.
Vet bara att vi är jämlika och behöver inget från den andre och att vi förenas i vår längtan efter Gudsförverkligande. Att komma Hem.
måndag 17 augusti 2009
Relationer
EKIM visar oss skillnaden på den speciella relationen och den heliga relationen.
Alla relationer i den här världen är speciella relationer. De utgår ifrån att vi vill ha någonting från den-det andra. Relationen handlar inte bara om människor utan den speciella relationen finns ju överallt, i allt. T.ex. till mat, tv, sex, kläder, utseende och kommer av tron på kroppen.
Den speciella relationen bygger på att du tror att den andre har något som inte du har. Så träffas man och tar från den andre för att själv känna sig fullkomnad. Överallt ser du skillnader och skillnader hör endast till kroppen.
"Vill du ha kroppens frihet eller sinnets?" står det i EKIM, för vi kan inte ha båda.
Den heliga relationen vilar på tillit och acceptans. Du accepterar din fullkomlighet och ser inte någon brist. Du vill utsträcka fullkomnandet (completion) genom att förena dig med någon annan, lika hel som du själv.
Du ser ingen skillnad. Det finns ingenting du behöver av den andre. Så föds i varje helig relation förmågan att kommunicera i stället för att separera.
Detta var lite om relationer, jag får anledning att återkomma till detta ämne. Jag kommer att berätta i ett senare inlägg om Pelles och min relation.
Alla relationer i den här världen är speciella relationer. De utgår ifrån att vi vill ha någonting från den-det andra. Relationen handlar inte bara om människor utan den speciella relationen finns ju överallt, i allt. T.ex. till mat, tv, sex, kläder, utseende och kommer av tron på kroppen.
Den speciella relationen bygger på att du tror att den andre har något som inte du har. Så träffas man och tar från den andre för att själv känna sig fullkomnad. Överallt ser du skillnader och skillnader hör endast till kroppen.
"Vill du ha kroppens frihet eller sinnets?" står det i EKIM, för vi kan inte ha båda.
Den heliga relationen vilar på tillit och acceptans. Du accepterar din fullkomlighet och ser inte någon brist. Du vill utsträcka fullkomnandet (completion) genom att förena dig med någon annan, lika hel som du själv.
Du ser ingen skillnad. Det finns ingenting du behöver av den andre. Så föds i varje helig relation förmågan att kommunicera i stället för att separera.
Detta var lite om relationer, jag får anledning att återkomma till detta ämne. Jag kommer att berätta i ett senare inlägg om Pelles och min relation.
söndag 16 augusti 2009
Om Jesus i EKIM
I EKIM talar Jesus oftast om sig själv i tredje person. Ibland i jag-form.
Han talar endast om bröder, och inte systrar, därför att ord är bara symboler av symboler och eftersom det inte finns någon dualitet, nämner han bara ordet, broder. För oss som tycker oss befinna oss här på jorden kan detta se lite konstigt ut, men ser man lite djupare på det, blir det ialla fall för mig konsekvent.
Här kommer ett utdrag från EKIM:
"Namnet Jesus är namnet på en som var människa men som såg Kristi ansikte i alla sina bröder och mindes Gud. Därför blev han identifierad med Kristus, inte längre människa, utan ett med Gud. Människan var en illusion, för han tycktes vara en separat varelse som vandrade ensam, i en kropp som tycktes hålla hans själv borta från Självet, så som alla illusioner gör. Men vem kan rädda om han inte ser illusioner och sedan identifierar dem för vad de är? Jesus förblir en frälsare eftersom han såg det falska utan att acceptera det som sant. Och Kristus behövde hans form så att Han kunde visa sig för människor och rädda dem från deras egna illusioner.
I sin fullständiga identifikation med Kristus - Guds fullkomlige Son, Hans enda skapelse och Hans lycka, för evigt lik Honom Själv och ett med Honom - blev Jesus vad ni alla måste vara."
"Är han Kristus? O, ja, tillsammans med dig. Hans korta liv på jorden var inte tillräckligt för att lära ut den mäktiga lektionen som han lärde sig för er alla. Han kommer att finnas kvar hos dig för att leda dig ut ur det helvete som du gjorde, till Gud. Och när du förenar din vilja med hans kommer ditt seende att vara hans sanna seende, för Kristi ögon delas av alla. Att vandra med honom är precis lika naturligt som att vandra med en broder som du känt sedan du föddes, för en sådan är han förvisso."
"Är han Guds ende Hjälpare? Förvisso inte. För Kristus antar många former med olika namn tills deras etthet kan kännas igen. Men Jesus är för dig bäraren av Kristi enda budskap om Guds Kärlek. Du behöver ingen annan. Det är möjligt att läsa hans ord och dra nytta av dem utan att acceptera honom i ditt liv. Likväl skulle han hjälpa dig ännu lite mer om du delar dina sorger och glädjeämnen med honom och lämnar dem båda för att finna Guds frid. Likväl är det fortfarande hans lektion som han mest av allt vill att du skall lära dig och det är denna:
Det finns ingen död för Guds Son är lik sin Fader.
Ingenting du gör kan förändra den Eviga Kärleken. Glöm
dina drömmar om synd och skuld och kom i stället med mig
för att dela Guds Sons uppståndelse. Och ta med dig alla
dem som Han har sänt till dig så att du kan sörja för dem så
som jag sörjer för dig."
EKIM, begreppsförklaringar, sid.95-96
Han talar endast om bröder, och inte systrar, därför att ord är bara symboler av symboler och eftersom det inte finns någon dualitet, nämner han bara ordet, broder. För oss som tycker oss befinna oss här på jorden kan detta se lite konstigt ut, men ser man lite djupare på det, blir det ialla fall för mig konsekvent.
Här kommer ett utdrag från EKIM:
"Namnet Jesus är namnet på en som var människa men som såg Kristi ansikte i alla sina bröder och mindes Gud. Därför blev han identifierad med Kristus, inte längre människa, utan ett med Gud. Människan var en illusion, för han tycktes vara en separat varelse som vandrade ensam, i en kropp som tycktes hålla hans själv borta från Självet, så som alla illusioner gör. Men vem kan rädda om han inte ser illusioner och sedan identifierar dem för vad de är? Jesus förblir en frälsare eftersom han såg det falska utan att acceptera det som sant. Och Kristus behövde hans form så att Han kunde visa sig för människor och rädda dem från deras egna illusioner.
I sin fullständiga identifikation med Kristus - Guds fullkomlige Son, Hans enda skapelse och Hans lycka, för evigt lik Honom Själv och ett med Honom - blev Jesus vad ni alla måste vara."
"Är han Kristus? O, ja, tillsammans med dig. Hans korta liv på jorden var inte tillräckligt för att lära ut den mäktiga lektionen som han lärde sig för er alla. Han kommer att finnas kvar hos dig för att leda dig ut ur det helvete som du gjorde, till Gud. Och när du förenar din vilja med hans kommer ditt seende att vara hans sanna seende, för Kristi ögon delas av alla. Att vandra med honom är precis lika naturligt som att vandra med en broder som du känt sedan du föddes, för en sådan är han förvisso."
"Är han Guds ende Hjälpare? Förvisso inte. För Kristus antar många former med olika namn tills deras etthet kan kännas igen. Men Jesus är för dig bäraren av Kristi enda budskap om Guds Kärlek. Du behöver ingen annan. Det är möjligt att läsa hans ord och dra nytta av dem utan att acceptera honom i ditt liv. Likväl skulle han hjälpa dig ännu lite mer om du delar dina sorger och glädjeämnen med honom och lämnar dem båda för att finna Guds frid. Likväl är det fortfarande hans lektion som han mest av allt vill att du skall lära dig och det är denna:
Det finns ingen död för Guds Son är lik sin Fader.
Ingenting du gör kan förändra den Eviga Kärleken. Glöm
dina drömmar om synd och skuld och kom i stället med mig
för att dela Guds Sons uppståndelse. Och ta med dig alla
dem som Han har sänt till dig så att du kan sörja för dem så
som jag sörjer för dig."
EKIM, begreppsförklaringar, sid.95-96
fredag 14 augusti 2009
Distans och distans
Ja, så drar då VM i friidrott igång. Jag tycker det är roligt. Känner värme när jag ser alla idrottare krama om varandra. Jo, jag kommer i håg att det inte finns någon därute, utan att allt är en projektion av sinnet. Det är det som är själva distansen. Samtidigt som jag njuter av olika distanser som idrottsmänniskorna gör.
Har kommit på att friidrott är som musik för mig, tror att det handlar om rytm. Tycker helt enkelt att det är vackert. Vem som vinner spelar mindre roll, eller rättare sagt spelar ingen roll alls.
Det regnar och jag bänkar mig framför vår nyinköpta stora plasmatv. Och ser med distans olika distanser...
Undrar när det här intresset ebbar ut...vet att det kommer att göra det.
Har kommit på att friidrott är som musik för mig, tror att det handlar om rytm. Tycker helt enkelt att det är vackert. Vem som vinner spelar mindre roll, eller rättare sagt spelar ingen roll alls.
Det regnar och jag bänkar mig framför vår nyinköpta stora plasmatv. Och ser med distans olika distanser...
Undrar när det här intresset ebbar ut...vet att det kommer att göra det.
torsdag 13 augusti 2009
Behandlingar
Här i byn finns en Levande Föda-kursgård.
För ett halvår sedan fick jag en ingivelse att börja med "behandlingar".
Holistic Pulsing, Helande Beröring och NärAnde samtal.
Jag presenterade ide´n för kursledaren och hon uppskattade intiativet.
Så gott som varje gång hon har kurs är det några som vill ha behandlingar. Den här veckan är det många som bokat in sig.
Jag kallar det hellre för sessioner än för behandlingar, det handlar inte alls om kroppen.
Det jag gör är att ställa mig helt åt sidan och be Helige Ande ta över och hela sinnet. Det är väldigt kraftfullt. I närAnde samtal börjar jag oftast med frågan; vem är du? Därifrån släpper jag taget och blir ibland själv förundrad när jag hör mig tala.
Är totalt närvarande och lägger mig inte i. Jag får bilder och ibland meningar i huvudet som ibland ska vidare till människan på britsen.
Denna gåva som jag blivit vägledd till känns helt fantastisk.
Tänk vad underbart det fungerar om vi gör det vi hör!
För ett halvår sedan fick jag en ingivelse att börja med "behandlingar".
Holistic Pulsing, Helande Beröring och NärAnde samtal.
Jag presenterade ide´n för kursledaren och hon uppskattade intiativet.
Så gott som varje gång hon har kurs är det några som vill ha behandlingar. Den här veckan är det många som bokat in sig.
Jag kallar det hellre för sessioner än för behandlingar, det handlar inte alls om kroppen.
Det jag gör är att ställa mig helt åt sidan och be Helige Ande ta över och hela sinnet. Det är väldigt kraftfullt. I närAnde samtal börjar jag oftast med frågan; vem är du? Därifrån släpper jag taget och blir ibland själv förundrad när jag hör mig tala.
Är totalt närvarande och lägger mig inte i. Jag får bilder och ibland meningar i huvudet som ibland ska vidare till människan på britsen.
Denna gåva som jag blivit vägledd till känns helt fantastisk.
Tänk vad underbart det fungerar om vi gör det vi hör!
Sällhetstårar
Sitter i soffan och lyssnar på Snatam Kaur och tårarna bara rinner. Har händerna i Namaste-hälning och ÄR i sällhet.
Överflödande kärlek som inte har några ord, ljus inuti, friden som överskjöljer.
Häromdagen var jag och handlade. Mitt i allt, bland alla människor, helt utan förvarning börjar tårarna trilla. Av sällhet.
Försöker dölja mig, vill inte att folk ska tro att jag behöver hjälp...
Kärleksflödet är så mäktigt att jag blir helt överrumplad. Låter bli att tänka. Orden räcker inte till. Finns inget att förklara, bara uppleva.
Överflödande kärlek som inte har några ord, ljus inuti, friden som överskjöljer.
Häromdagen var jag och handlade. Mitt i allt, bland alla människor, helt utan förvarning börjar tårarna trilla. Av sällhet.
Försöker dölja mig, vill inte att folk ska tro att jag behöver hjälp...
Kärleksflödet är så mäktigt att jag blir helt överrumplad. Låter bli att tänka. Orden räcker inte till. Finns inget att förklara, bara uppleva.
tisdag 11 augusti 2009
Helige Ande
Att upprätta en relation till Helige Ande är vad EKIM ber oss göra. Problem kan inte göras ogjorda och helas om vi inte lämnar över till HA.
Det är därför det är så viktigt att studera hela EKIM och inte bara läsa eller lyssna till andra som refererar till EKIM.
Det är också då vi börjar att kunna lyssna till Rösten för Gud.
För mig har det hitintills inte varit väglett att jag ska ha någon EKIM-grupp. Detta verkar annars vara den gängse tolkningen av Kursen att det är så det ska gå till. Alla sammanslutningar, om det så är den lilla EKIM-gruppen eller Nätverket eller Awakening Mind eller någon annan, är säkert bra, men inte nödvändigt för att praktisera Kursen.
EKIM är en självstudiekurs och poängterar att lärare och elev är samma sak och att vi ständigt lär ut-in. Det är det som är själva kärnan; att vi i vår vardag, i snabbköpskön, i skolan, på jobbet, ja, i varje situation har en möjlighet att "undervisa", visa under.
I början på vår träning kanske det "bara" blir ett leende till någon. Allteftersom vi utvecklas och låter HA leda oss, märker vi att undervisningen blir mer och mer avancerad. Detta innebär inte att vi är ute och predikar EKIM, utan att vi just i vår vardag ser Ljuset i de vi möter och inte längre har något behov av att ha rätt eller försvara något. Vi ser med kärlekens ögon. Det står också i EKIM att "elever" kommer att sändas till dig. Inte heller detta betyder att vi måste ha kurser för att så ska ske. Jag har fått flera människor som kommit i min väg och där det uppstått en undervisningssituation, med några i flera år.
Undervisningen består inte i att berätta om EKIM, utan om att vara kärlek.
Det enda vi behöver göra är att säga JA till Helige Ande, sedan blir vi brukade.
Förminska inte dig själv genom att tro att någon annan har kommit längre än du. Du bär en gåva till alla du möter. Gå sida vid sida och utveckla din relation med Helige Ande. Det är enkelt om detta är vad du vill.
Det är därför det är så viktigt att studera hela EKIM och inte bara läsa eller lyssna till andra som refererar till EKIM.
Det är också då vi börjar att kunna lyssna till Rösten för Gud.
För mig har det hitintills inte varit väglett att jag ska ha någon EKIM-grupp. Detta verkar annars vara den gängse tolkningen av Kursen att det är så det ska gå till. Alla sammanslutningar, om det så är den lilla EKIM-gruppen eller Nätverket eller Awakening Mind eller någon annan, är säkert bra, men inte nödvändigt för att praktisera Kursen.
EKIM är en självstudiekurs och poängterar att lärare och elev är samma sak och att vi ständigt lär ut-in. Det är det som är själva kärnan; att vi i vår vardag, i snabbköpskön, i skolan, på jobbet, ja, i varje situation har en möjlighet att "undervisa", visa under.
I början på vår träning kanske det "bara" blir ett leende till någon. Allteftersom vi utvecklas och låter HA leda oss, märker vi att undervisningen blir mer och mer avancerad. Detta innebär inte att vi är ute och predikar EKIM, utan att vi just i vår vardag ser Ljuset i de vi möter och inte längre har något behov av att ha rätt eller försvara något. Vi ser med kärlekens ögon. Det står också i EKIM att "elever" kommer att sändas till dig. Inte heller detta betyder att vi måste ha kurser för att så ska ske. Jag har fått flera människor som kommit i min väg och där det uppstått en undervisningssituation, med några i flera år.
Undervisningen består inte i att berätta om EKIM, utan om att vara kärlek.
Det enda vi behöver göra är att säga JA till Helige Ande, sedan blir vi brukade.
Förminska inte dig själv genom att tro att någon annan har kommit längre än du. Du bär en gåva till alla du möter. Gå sida vid sida och utveckla din relation med Helige Ande. Det är enkelt om detta är vad du vill.
söndag 9 augusti 2009
Villighet att vakna
För något år sedan upptäckte jag en mening i EKIM som jag missat att praktisera.
Någonstans står det att vi varje morgon så fort vi vaknar ska be Helige Ande om vägledning under dagen och sedan tacka för vägledningen på kvällen innan vi somnar.
Jag började göra detta och det känns så rätt. Inte för att jag hela dagen går och upplever att jag blir vägledd utan för att jag riktar mitt sinne till det som betyder något. Jag blir villig att följa vägledningen.
Även de dagar när det ser ut som att ledningen inte finns, tackar jag av hela mitt hjärta.
Detta gör att jag kommer ihåg mitt sanna vara. Kommer ihåg att jag är kvar i Gud. Kommer ihåg att jag befinner mig i en dröm.
Jag ler mer och känner mig mer närvarande. Framförallt får jag hjälp av Helige Ande med att SE mina medmänniskors sanna vara, samtidigt som jag blir påmind om att separationen aldrig ägt rum. Detta kan faktiskt ske på en gång.
Att börja dagen med att säga: jag står tillbaka och låter Helige Ande leda, är underbart hjälpsamt. Likaså att tacka på kvällen.
Här kommer ett citat ur EKIM:
Jag måste ha fattat ett felaktigt beslut, eftersom jag inte har frid.
Jag fattade själv beslutet, men jag kan också besluta på
ett annat sätt.
Jag vill besluta på ett annat sätt, eftersom jag vill ha frid.
Jag känner mig inte skyldig, eftersom den Helige Ande
kommer att göra alla följder av mitt felaktiga beslut ogjorda
om jag låter Honom göra det.
Jag väljer att låta Honom göra det, genom att tillåta Honom
att besluta för Gud åt mig.
Trots att jag fått en uppenbarelse av Ljuset, behöver jag fortfarande påminnelser om vem jag är, var och varför.
Idag är min visshet stabil, jag vet. Men på ytan kan det gunga ändå.
Det är en nödvändighet för mig att jag håller mig tätt, tätt intill Jesus, min vägledare. Jag känner hans kärlek.....Tack.
Någonstans står det att vi varje morgon så fort vi vaknar ska be Helige Ande om vägledning under dagen och sedan tacka för vägledningen på kvällen innan vi somnar.
Jag började göra detta och det känns så rätt. Inte för att jag hela dagen går och upplever att jag blir vägledd utan för att jag riktar mitt sinne till det som betyder något. Jag blir villig att följa vägledningen.
Även de dagar när det ser ut som att ledningen inte finns, tackar jag av hela mitt hjärta.
Detta gör att jag kommer ihåg mitt sanna vara. Kommer ihåg att jag är kvar i Gud. Kommer ihåg att jag befinner mig i en dröm.
Jag ler mer och känner mig mer närvarande. Framförallt får jag hjälp av Helige Ande med att SE mina medmänniskors sanna vara, samtidigt som jag blir påmind om att separationen aldrig ägt rum. Detta kan faktiskt ske på en gång.
Att börja dagen med att säga: jag står tillbaka och låter Helige Ande leda, är underbart hjälpsamt. Likaså att tacka på kvällen.
Här kommer ett citat ur EKIM:
Jag måste ha fattat ett felaktigt beslut, eftersom jag inte har frid.
Jag fattade själv beslutet, men jag kan också besluta på
ett annat sätt.
Jag vill besluta på ett annat sätt, eftersom jag vill ha frid.
Jag känner mig inte skyldig, eftersom den Helige Ande
kommer att göra alla följder av mitt felaktiga beslut ogjorda
om jag låter Honom göra det.
Jag väljer att låta Honom göra det, genom att tillåta Honom
att besluta för Gud åt mig.
Trots att jag fått en uppenbarelse av Ljuset, behöver jag fortfarande påminnelser om vem jag är, var och varför.
Idag är min visshet stabil, jag vet. Men på ytan kan det gunga ändå.
Det är en nödvändighet för mig att jag håller mig tätt, tätt intill Jesus, min vägledare. Jag känner hans kärlek.....Tack.
Förlåtelse och Soning
Märker att det jag skriver om innehållet i EKIM , "En Kurs I Mirakler", blir så förenklat. Inget någon skriver eller säger kan ersätta att själv studera EKIM.
Vägen ut ur den här världens skenbara verklighet (felaktig varseblivning) är genom förlåtelse (rätt varseblivning). Att förlåta våra medmänniskor handlar inte om att tro på deras skuld och rättfärdiga den genom att vara "god" och förlåta dom.
EKIM´s sätt att förlåta är precis tvärtom. Vi lösgör bilderna vi har av våra medmänniskor och ser bortom kroppar. Där upptäcker vi att det finns ingen skuld, att "felet" som begicks inte var en synd utan ett rop på kärlek. Vi kan inte göra detta själva utan behövet en vägledare, Helige Ande.
När vi ser människor på detta sätt finns det bara ömhet och kärlek i hjärtat.
Så vackert.
När vi sedan kan omfatta att separationen aldrig har hänt, att vi är kvar i Gud, då tar vi emot Soningen. Då finns det bara oskuldsfullhet. Hur kan någon vara något annat än LJUS när vi är ETT i GUD? Detta var så starkt i uppenbarelsen jag fick, detta att vi är Ett i Gud.
Då upptäcker vi att det är bara mig själv jag kan förlåta, eftersom det inte finns någon därute. Allt jag ser utanför mig är ju en projicering av sinnet. Förlåtelsen är alltså att förlåta det som aldrig har hänt!!!! Är det inte underbart!!!Det är då jag ser med sant seende.
Ett citat från EKIM:
Jag är ansvarig för det jag ser.
Jag väljer de känslor jag upplever,
och jag bestämmer det mål jag vill uppnå.
Och allt som tycks hända mig ber jag om,
och får som jag bett.
Vägen ut ur den här världens skenbara verklighet (felaktig varseblivning) är genom förlåtelse (rätt varseblivning). Att förlåta våra medmänniskor handlar inte om att tro på deras skuld och rättfärdiga den genom att vara "god" och förlåta dom.
EKIM´s sätt att förlåta är precis tvärtom. Vi lösgör bilderna vi har av våra medmänniskor och ser bortom kroppar. Där upptäcker vi att det finns ingen skuld, att "felet" som begicks inte var en synd utan ett rop på kärlek. Vi kan inte göra detta själva utan behövet en vägledare, Helige Ande.
När vi ser människor på detta sätt finns det bara ömhet och kärlek i hjärtat.
Så vackert.
När vi sedan kan omfatta att separationen aldrig har hänt, att vi är kvar i Gud, då tar vi emot Soningen. Då finns det bara oskuldsfullhet. Hur kan någon vara något annat än LJUS när vi är ETT i GUD? Detta var så starkt i uppenbarelsen jag fick, detta att vi är Ett i Gud.
Då upptäcker vi att det är bara mig själv jag kan förlåta, eftersom det inte finns någon därute. Allt jag ser utanför mig är ju en projicering av sinnet. Förlåtelsen är alltså att förlåta det som aldrig har hänt!!!! Är det inte underbart!!!Det är då jag ser med sant seende.
Ett citat från EKIM:
Jag är ansvarig för det jag ser.
Jag väljer de känslor jag upplever,
och jag bestämmer det mål jag vill uppnå.
Och allt som tycks hända mig ber jag om,
och får som jag bett.
fredag 7 augusti 2009
Inveckling, utveckling, avveckling
Dessa tre ord kom till mig i morse när jag satt i solen och kontemplerade.
Blir alltid så hänförd när jag ser tillbaka på min egen utveckling. Ser den röda tråden som jag inte ser innan, men så tydligt när jag tittar bakåt i mitt liv.
Känner sådan glädje att jag i tjugoårs-åldern blev så svårt sjuk att läkarna inte visste om jag skulle överleva. Vilken lycka att jag då och där fick en chans till utveckling.
Innan dess hade mitt liv bara varit i inveckling. Med det menar jag att det jag trodde var jag var invecklat, var bara ego. Det var bara kroppen jag trodde på då. Det var min tro, för övrigt var jag ateist. I denna smärtsamma tid, när kroppen blev en skugga av sitt vackra jag, då fanns det en springa i skynket, en öppning i slöjan, där något som kallas utveckling började.
Var inte medveten om när det började, men ganska snart efter jag kom hem från sjukhuset började något hända i mitt inre. Har hört att det är vanligt med andliga "språng" när man vandrar ut och in i medvetslöshet. Kanske var det det som hände, jag vet inte. Vet bara att jag började se annorlunda på livet. Kände som att någon vakade över mig och varsamt ledde mina steg. Lämnade min dåvarande sambo för att börja ett främmande liv i ny stad. Detta känns nu efteråt som ett mirakel, hur kunde jag som var så bräcklig, efter den tre månader långa vistelsen på sjukhuset och med en underbar man vid min sida, redan efter ett år lämna allt och börja ett okänt liv. Som sagt efteråt kan jag se tråden. Jag träffade "rätt" personer och mitt liv tog en annan vändning. Började se inåt, min utveckling hade tagit fart. Sju år senare hamnade jag i ett djupt mörker, senare med en uppenbarelse som totalt transformerade mitt liv. För mig var det Jesus som kallade. Inte konstigt att jag med sådan visshet visste att EKIM var till mig!
Nu står jag idag och ser på min avveckling. Egots avveckling. Idag känner jag vägledningen tydligare och har en vetskap om mitt Värde som Guds Älskade. Är så fascinerad över hur fort allt går. Det är inte märkligt egentligen eftersom tiden inte är linjär, men ändå. Kan titta på en reaktion jag hade bara för en månad sedan, och inte förstå hur jag kunde reagera så. Önskningar försvinner, friden utökas. Glädjen över ingenting, är enorm. Med det menar jag att glädjen inte är beroende av något i det yttre. Den liksom bubblar fram inifrån och får mig ibland att gråta av lycksalighet. Ibland får den mig att rent fysiskt skutta. Ja, avvecklingen är sanneligen på G.
Blir alltid så hänförd när jag ser tillbaka på min egen utveckling. Ser den röda tråden som jag inte ser innan, men så tydligt när jag tittar bakåt i mitt liv.
Känner sådan glädje att jag i tjugoårs-åldern blev så svårt sjuk att läkarna inte visste om jag skulle överleva. Vilken lycka att jag då och där fick en chans till utveckling.
Innan dess hade mitt liv bara varit i inveckling. Med det menar jag att det jag trodde var jag var invecklat, var bara ego. Det var bara kroppen jag trodde på då. Det var min tro, för övrigt var jag ateist. I denna smärtsamma tid, när kroppen blev en skugga av sitt vackra jag, då fanns det en springa i skynket, en öppning i slöjan, där något som kallas utveckling började.
Var inte medveten om när det började, men ganska snart efter jag kom hem från sjukhuset började något hända i mitt inre. Har hört att det är vanligt med andliga "språng" när man vandrar ut och in i medvetslöshet. Kanske var det det som hände, jag vet inte. Vet bara att jag började se annorlunda på livet. Kände som att någon vakade över mig och varsamt ledde mina steg. Lämnade min dåvarande sambo för att börja ett främmande liv i ny stad. Detta känns nu efteråt som ett mirakel, hur kunde jag som var så bräcklig, efter den tre månader långa vistelsen på sjukhuset och med en underbar man vid min sida, redan efter ett år lämna allt och börja ett okänt liv. Som sagt efteråt kan jag se tråden. Jag träffade "rätt" personer och mitt liv tog en annan vändning. Började se inåt, min utveckling hade tagit fart. Sju år senare hamnade jag i ett djupt mörker, senare med en uppenbarelse som totalt transformerade mitt liv. För mig var det Jesus som kallade. Inte konstigt att jag med sådan visshet visste att EKIM var till mig!
Nu står jag idag och ser på min avveckling. Egots avveckling. Idag känner jag vägledningen tydligare och har en vetskap om mitt Värde som Guds Älskade. Är så fascinerad över hur fort allt går. Det är inte märkligt egentligen eftersom tiden inte är linjär, men ändå. Kan titta på en reaktion jag hade bara för en månad sedan, och inte förstå hur jag kunde reagera så. Önskningar försvinner, friden utökas. Glädjen över ingenting, är enorm. Med det menar jag att glädjen inte är beroende av något i det yttre. Den liksom bubblar fram inifrån och får mig ibland att gråta av lycksalighet. Ibland får den mig att rent fysiskt skutta. Ja, avvecklingen är sanneligen på G.
torsdag 6 augusti 2009
Bristtänkande
Pelle och jag talade idag om brist. Så ofta vi tror att vi ska behöva betala för att vi har det så bra. Att det finns ett pris för vår lycka och framgång.
Jag har i många år sagt att människans största problem är att hon inte vet att hon är värd att ha det bra.
Förut har jag psykologiserat och hittat förklaringar i människors barndom, varför dom inte ser sig värda. Det har ju sin betydelse. Pelle och jag gjorde ett mirakulöst arbete med varann i många år sedan vi träffats. Gick igenom trauman och speglade varann och var tillåtande. Tror att det är viktigt att ha gått igenom en sådan fas, som en grund att stå på, när man sedan fortsätter sin andliga utveckling.
Men idag ser jag bortom psykologin, idag ser jag bortom kroppen.
Bristtänkande generar rädsla och kommer av skuld. All rädsla kommer av en omedveten skuld. Skulden härrör sig från att vi tror att vi lämnat Gud och "priset" vi får betala är Gud´s hämnd.
Att få upp sina problem i ljuset är bra och att se att inget på formens nivå kan hjälpa mig. Att tro att vi har många problem är en illusion, det finns bara ett enda. Det är detta, att vi tror på separationen.
Om vi identifierar oss med kroppen är det oundvikligt att vi hamnar i bristtänkande. (inte minst för att kroppen alltid har någon brist ) Vi hamnar i gott-ont, bra-dåligt, fult-vackert, alltså i dualismens klor.
Att tro att vi kan lösa problem på formens nivå är bara ytterligare ett trick från egots sida. Sök, men finn inte. Det dyker alltid upp nya problem.
Det du tror på blir sant för dig.
Vill du fortfarande tro att Gud skapade en värld av dualism; där evighet inte finns, där Gud tillåter lidande, så är det den du ser.
Vill du tro på att separationen aldrig har hänt; att vi är kvar i Gud som är Evig och bara Kärlek, blir det sant för dig.
Vårt sinne är mäktigt, att välja vad du ska tro på är kraftfullt.
Egentligen är det enkelt.
Det handlar bara om att lämna över till Helige Ande, eller vad du nu väljer att kalla Kraften. Lämna över, därför så länge som vi tror att vi befinner oss här, så länge vet vi inget. Vi har ingen aning om någonting!! Därför är det så befriande att lämna över till Kraften som har hela perspektivet, vilket vi sannerligen inte har.
Att välja vad du ska tro på är din uppgift, sedan får Helige Ande ta hand om resten, om du ber om det.
Det handlar inte om att vända sig från världen, men att inte leva av den. Inte allena tro på den.
Detta är en utvecklingsväg som är så vackert formulerad i EKIM.
Jag kan bara se på mig själv att det händer massor när jag säger JA.
I sinnet märks den verkliga förändringen. Det är där det sker.
Jag har i många år sagt att människans största problem är att hon inte vet att hon är värd att ha det bra.
Förut har jag psykologiserat och hittat förklaringar i människors barndom, varför dom inte ser sig värda. Det har ju sin betydelse. Pelle och jag gjorde ett mirakulöst arbete med varann i många år sedan vi träffats. Gick igenom trauman och speglade varann och var tillåtande. Tror att det är viktigt att ha gått igenom en sådan fas, som en grund att stå på, när man sedan fortsätter sin andliga utveckling.
Men idag ser jag bortom psykologin, idag ser jag bortom kroppen.
Bristtänkande generar rädsla och kommer av skuld. All rädsla kommer av en omedveten skuld. Skulden härrör sig från att vi tror att vi lämnat Gud och "priset" vi får betala är Gud´s hämnd.
Att få upp sina problem i ljuset är bra och att se att inget på formens nivå kan hjälpa mig. Att tro att vi har många problem är en illusion, det finns bara ett enda. Det är detta, att vi tror på separationen.
Om vi identifierar oss med kroppen är det oundvikligt att vi hamnar i bristtänkande. (inte minst för att kroppen alltid har någon brist ) Vi hamnar i gott-ont, bra-dåligt, fult-vackert, alltså i dualismens klor.
Att tro att vi kan lösa problem på formens nivå är bara ytterligare ett trick från egots sida. Sök, men finn inte. Det dyker alltid upp nya problem.
Det du tror på blir sant för dig.
Vill du fortfarande tro att Gud skapade en värld av dualism; där evighet inte finns, där Gud tillåter lidande, så är det den du ser.
Vill du tro på att separationen aldrig har hänt; att vi är kvar i Gud som är Evig och bara Kärlek, blir det sant för dig.
Vårt sinne är mäktigt, att välja vad du ska tro på är kraftfullt.
Egentligen är det enkelt.
Det handlar bara om att lämna över till Helige Ande, eller vad du nu väljer att kalla Kraften. Lämna över, därför så länge som vi tror att vi befinner oss här, så länge vet vi inget. Vi har ingen aning om någonting!! Därför är det så befriande att lämna över till Kraften som har hela perspektivet, vilket vi sannerligen inte har.
Att välja vad du ska tro på är din uppgift, sedan får Helige Ande ta hand om resten, om du ber om det.
Det handlar inte om att vända sig från världen, men att inte leva av den. Inte allena tro på den.
Detta är en utvecklingsväg som är så vackert formulerad i EKIM.
Jag kan bara se på mig själv att det händer massor när jag säger JA.
I sinnet märks den verkliga förändringen. Det är där det sker.
onsdag 5 augusti 2009
Nattlig mardröm och vacker dikt
I natt drömde jag en mardröm. Jag drömmer sällan, eller i alla fall kommer jag aldrig ihåg vad jag drömmer.
Jag var i en stad och det var massa jippon på gång. Det var feststämning för det var en idrottstävling. Jag kommer gåendes när jag plötsligt ser en fyrhjuling komma farande och flyger över ett räcke. Nedanför räcket ser jag att flera sprinters har sprungit på ett spårvagnsspår eller något liknande(svårt att förklara drömmar) och att elen inte var avstängd, så det jag ser är att några brinner upp. Jag hör samtidigt någon ropa i megafon; nej, vi glömde stänga av strömmen!! Mina händer far upp till ansiktet och gömmer mig bakom dom. Känner tårarna. Sedan vänder jag mig om och säger högt till mig själv; detta är inte sant. Börjar gå tillbaka till hotellet där Pelle väntar. Slut på drömmen.
Det kändes härligt när jag vaknade på natten och kände att jag i den nattliga drömmen visste att det var en illusion och att jag drog tillbaka min projicering genom att inte ge händelsen någon näring.
Det är faktiskt precis det Jesus ber oss om i EKIM.
När jag slumrade till igen kom det en mening till mig som sedan blev den här dikten:
Om du bara visste att du är utan skuld
Om du bara visste att vi är ETT
Om du bara visste att glädje och frid är dina följeslagare
Om du bara visste att din sanna identitet är Ande
Om du bara visste hur vacker du är
Om du bara visste hur oändligt älskad du är
Om du bara visste att du är endast Ljus
Om du bara visste att du är hemma Nu
Om du bara visste att du är i Evighet
Om du bara visste, att du redan vet
tisdag 4 augusti 2009
Universums försvinnande
Så är den engelska titeln på Gary Renard´s bok; Bortom universum, om man översätter. Men det kanske var för radikalt för förlaget...
Denna bok har verkligen varit till hjälp för många att omfatta illusionsbegreppet i EKIM.
För mig blev det ytterligare en förstärkning av budskapet i EKIM.
Likaså är David Hoffmeisters undervisning via mp3, cd, dvd eller Live, också mycket hjälpsamt. Själv har jag inte lyssnat på David´s inspelningar, mycket beroende på dålig ljudkvalité. Men jag har ju träffat honom live och det räcker lååååååååååååååångt!
DET FINNS INGEN DÄRUTE!
Detta är det mest radikala budskapet i EKIM och i Bortom Universum.
Allt som jag ser är en projicering. Jag spelar upp filmen jag har i mitt sinne projicerar ut den och tror att det är verkligheten. När jag fångats i varseblivningens värld är jag i en dröm. Allt jag ser vittnar om drömmens verklighet. Det verkar vara verkligt därför att varseblivningen endast tillåter det att komma in i drömmen som överensstämmer med önskningarna hos mig som varseblir.
Vi ser alltså först inåt, väljer vilken slags värld vi vill se och projicerar sedan denna värld utanför oss. Detta blir då sanningen, såsom vi ser den. Detta är en värld som baseras på tolkningar.
EKIM ger oss verktyg för att ta oss ur denna felaktiga varseblivning.
Ett verktyg är förlåtelse, men inte alls samma förlåtelse som den här världens. Kommer att återkomma till förlåtelsen i ett senare inlägg.
Hur då hantera det här med illusionen i den här ganska solida vardagen som vi alla ser?
Att förneka att vi är här och korrigera sina medmänniskor om detta, är ingen framkomlig väg. Det är att avbryta kommunikation mellan människor. Jag har inget behov av att berätta för alla jag träffar att; hallå, det är inte sant, vi befinner oss i en illusion.
Det fungerar inte, och det är inte kärleksfullt.
När jag talar med EKIM-folk, alltså människor som har studerat Kursen, då kan jag ibland påminna oss om overkligheten. Men ofta brukar jag fråga, vilket plan talar du ifrån nu? Jag har märkt att en det blandar ihop planen; den här ego-världen och Himmelen, de talar utifrån båda samtidigt. Det blir väldigt svårt att kommunicera då. Så länge vi är materialiserade på den här planeten, så länge är vi i ego-världen.
För mig handlar det inte alls om vad jag säger med ord. Det handlar om på vilket sätt jag ser mina medmänniskor. Jag kan lyssna på någon som berättar om sin vardag och sina problem utan att med ord korrigera den personen. Jag ber Helige Ande om hjälp att visa mig vad jag ska göra. Ofta blir det att jag tänker "Gudstankar" till personen ifråga.
Hon eller han har inte märkt något på det fysiska planet, men något händer ändå, det lovar EKIM.
Det är en sådan glädje att veta att allt bara är en dröm! Jag upplever detta ofta i min meditation, världen försvinner och jag befinner i Gud- Hemma.
Ju mer jag drar tillbaka mina projektioner från den här världen desto mer ser jag den Sanna världen. Jesus kallar oss ur den här världen genom EKIM.
JA, JAG VILL!
Citat från EKIM:
Fullkomlig kärlek driver ut rädslan
Om rädsla existerar,
finns det ingen fullkomlig kärlek.
Men:
Endast fullkomlig kärlek existerar.
Om det finns rädsla,
Leder den till ett tillstånd som inte existerar.
Denna bok har verkligen varit till hjälp för många att omfatta illusionsbegreppet i EKIM.
För mig blev det ytterligare en förstärkning av budskapet i EKIM.
Likaså är David Hoffmeisters undervisning via mp3, cd, dvd eller Live, också mycket hjälpsamt. Själv har jag inte lyssnat på David´s inspelningar, mycket beroende på dålig ljudkvalité. Men jag har ju träffat honom live och det räcker lååååååååååååååångt!
DET FINNS INGEN DÄRUTE!
Detta är det mest radikala budskapet i EKIM och i Bortom Universum.
Allt som jag ser är en projicering. Jag spelar upp filmen jag har i mitt sinne projicerar ut den och tror att det är verkligheten. När jag fångats i varseblivningens värld är jag i en dröm. Allt jag ser vittnar om drömmens verklighet. Det verkar vara verkligt därför att varseblivningen endast tillåter det att komma in i drömmen som överensstämmer med önskningarna hos mig som varseblir.
Vi ser alltså först inåt, väljer vilken slags värld vi vill se och projicerar sedan denna värld utanför oss. Detta blir då sanningen, såsom vi ser den. Detta är en värld som baseras på tolkningar.
EKIM ger oss verktyg för att ta oss ur denna felaktiga varseblivning.
Ett verktyg är förlåtelse, men inte alls samma förlåtelse som den här världens. Kommer att återkomma till förlåtelsen i ett senare inlägg.
Hur då hantera det här med illusionen i den här ganska solida vardagen som vi alla ser?
Att förneka att vi är här och korrigera sina medmänniskor om detta, är ingen framkomlig väg. Det är att avbryta kommunikation mellan människor. Jag har inget behov av att berätta för alla jag träffar att; hallå, det är inte sant, vi befinner oss i en illusion.
Det fungerar inte, och det är inte kärleksfullt.
När jag talar med EKIM-folk, alltså människor som har studerat Kursen, då kan jag ibland påminna oss om overkligheten. Men ofta brukar jag fråga, vilket plan talar du ifrån nu? Jag har märkt att en det blandar ihop planen; den här ego-världen och Himmelen, de talar utifrån båda samtidigt. Det blir väldigt svårt att kommunicera då. Så länge vi är materialiserade på den här planeten, så länge är vi i ego-världen.
För mig handlar det inte alls om vad jag säger med ord. Det handlar om på vilket sätt jag ser mina medmänniskor. Jag kan lyssna på någon som berättar om sin vardag och sina problem utan att med ord korrigera den personen. Jag ber Helige Ande om hjälp att visa mig vad jag ska göra. Ofta blir det att jag tänker "Gudstankar" till personen ifråga.
Hon eller han har inte märkt något på det fysiska planet, men något händer ändå, det lovar EKIM.
Det är en sådan glädje att veta att allt bara är en dröm! Jag upplever detta ofta i min meditation, världen försvinner och jag befinner i Gud- Hemma.
Ju mer jag drar tillbaka mina projektioner från den här världen desto mer ser jag den Sanna världen. Jesus kallar oss ur den här världen genom EKIM.
JA, JAG VILL!
Citat från EKIM:
Fullkomlig kärlek driver ut rädslan
Om rädsla existerar,
finns det ingen fullkomlig kärlek.
Men:
Endast fullkomlig kärlek existerar.
Om det finns rädsla,
Leder den till ett tillstånd som inte existerar.
måndag 3 augusti 2009
jobbet
Ibland "vickar" jag på en förskola. För mig är det inte så lätt att behålla fokuset på Gud och rätt varseblivning, när jag är bland människor som lever sitt vanliga liv. Idag var första dagen efter semestern och jag har svårt att stå emot gängse sättet att vara och tala på. Även om jag gjort framsteg. Med framsteg menar jag att jag kan se på mina medarbetare och barnen allt emellanåt i kärlek och inget annat.
Det är väl därför som det finns munkar, nunnor och messengers of peace, och andra som bara ägnar sig åt att tjäna Gud. Då kan man helhjärtat ägna sig åt det som utan tvivel är det mest viktiga, nämligen att Vakna. Då är man dagarna i ända fokuserade på att vara i Gud. Vilket är synnerligen svårt med ett vanligt jobb.
Samtidigt står det så gott som på varenda sida i EKIM att vi kan inte Vakna annat än genom vår broder. För mig verkar det räcka med att öva på nära och kära, såsom med min far till exempel. Och det har ju verkligen hänt Mirakler!
Är tacksam att jag inte behöver arbeta heltid.
Det är väl därför som det finns munkar, nunnor och messengers of peace, och andra som bara ägnar sig åt att tjäna Gud. Då kan man helhjärtat ägna sig åt det som utan tvivel är det mest viktiga, nämligen att Vakna. Då är man dagarna i ända fokuserade på att vara i Gud. Vilket är synnerligen svårt med ett vanligt jobb.
Samtidigt står det så gott som på varenda sida i EKIM att vi kan inte Vakna annat än genom vår broder. För mig verkar det räcka med att öva på nära och kära, såsom med min far till exempel. Och det har ju verkligen hänt Mirakler!
Är tacksam att jag inte behöver arbeta heltid.
söndag 2 augusti 2009
I blåbärsskogen
AAhh, uppehåll...ut i skogen och bärga blåbär. Vi har skogen in på knuten, så vi var snabbt mitt ibland blåbärsriset. Det var alldeles prickigt överallt av dessa bär.
När jag gick där och plockade bären för hand var jag inte i nuet. Nu efteråt kan jag se att jag tänkte mest hela tiden på andra saker. Glömde helt enkelt bort att vara vaksam på egots tricks. För det är just så det går till, vi tappar nuet, vi klagar, vi har massa åsikter istället för insikter. Mumma för egot och svårt att genomskåda när det pågår.
För det mesta brukar jag se när jag "trillar dit" just när det pågår. Då vet jag precis vad att göra. Ta ett djupt andetag och be om hjälp och veta att jag får fler chanser. . Men ibland händer detta som nu skedde i skogen, att jag inte ser vad som händer förrän efter flera timmar. Känner aldrig dåligt samvete; att jag borde vetat bättre, eller något liknande. Är så grundmurat säker på att jag är älskad och buren. Därför är jag tillbaka i sanningen omedelbart, när jag ber om det.
När jag gick där och plockade bären för hand var jag inte i nuet. Nu efteråt kan jag se att jag tänkte mest hela tiden på andra saker. Glömde helt enkelt bort att vara vaksam på egots tricks. För det är just så det går till, vi tappar nuet, vi klagar, vi har massa åsikter istället för insikter. Mumma för egot och svårt att genomskåda när det pågår.
För det mesta brukar jag se när jag "trillar dit" just när det pågår. Då vet jag precis vad att göra. Ta ett djupt andetag och be om hjälp och veta att jag får fler chanser. . Men ibland händer detta som nu skedde i skogen, att jag inte ser vad som händer förrän efter flera timmar. Känner aldrig dåligt samvete; att jag borde vetat bättre, eller något liknande. Är så grundmurat säker på att jag är älskad och buren. Därför är jag tillbaka i sanningen omedelbart, när jag ber om det.
lördag 1 augusti 2009
Oskuldsfullhet
Det engelska ordet innocence, här översatt med oskuldsfullhet. Fick en påminnelse idag i mötet med min far, när jag står tillbaka och låter Miraklet ske. Han talade och jag tittade på honom och lyssnade, men samtidigt pågick i mitt sinne ett regn av kärlek till honom. Orden flödade tyst i mitt huvud när jag tittade på honom; du är fullständigt oskyldig, du är oskuldsfull, du är av Gud.
Detta att bara se honom i nuet, utan allt gammalt bagage, gör att dörren in till Miraklet öppnas. Då, när jag lämnar över och står tillbaka, då hittas diamanten i oss båda samtidigt. Detta oavsett om han är medveten om det eller ej. Kärleken överbryggar och helar.
Hade en upplevelse på Teneriffa i december, då jag, till min stora förvåning, fick "höra" i en meditation, att jag då och där tog emot Soningen. Efter den omvälvande upplevelsen har jag fått tillgång till en, kanske kan jag kalla det, teknik. Jag bara behöver sekundsnabbt erinra mig upplevelsen och direkt ser och känner jag människors oskuldsfullhet. Det känns som om hjärtat rent fysiskt slår något extra slag. Det är så vackert, att jag alltid får tårar i ögonen.
Jag kan bara TACKA för mötet med far och ta emot helandet.
Ps. Begreppet Soningen, i EKIM kommer jag att återkomma till.
Detta att bara se honom i nuet, utan allt gammalt bagage, gör att dörren in till Miraklet öppnas. Då, när jag lämnar över och står tillbaka, då hittas diamanten i oss båda samtidigt. Detta oavsett om han är medveten om det eller ej. Kärleken överbryggar och helar.
Hade en upplevelse på Teneriffa i december, då jag, till min stora förvåning, fick "höra" i en meditation, att jag då och där tog emot Soningen. Efter den omvälvande upplevelsen har jag fått tillgång till en, kanske kan jag kalla det, teknik. Jag bara behöver sekundsnabbt erinra mig upplevelsen och direkt ser och känner jag människors oskuldsfullhet. Det känns som om hjärtat rent fysiskt slår något extra slag. Det är så vackert, att jag alltid får tårar i ögonen.
Jag kan bara TACKA för mötet med far och ta emot helandet.
Ps. Begreppet Soningen, i EKIM kommer jag att återkomma till.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
