Ur trygghetszonen

Nu har jag varit i Göteborg ett dygn och hälsat på min gamla far. Vårt möte blev avspänt och berikande. Mycket tack vare att vi har samma slags humor. Det är underbart att verkligen känna att vi båda är i nuet och att det gamla blivit ogjort, blivit helat.
Men att vara i GBG är för mig att gå ut ur min trygghetszon. Jag känner mig inte bekväm i stora städer, med människor som rusar runt. Och alla dessa skyltfönster, med kläder och saker, blir yr i huvudet.
Det är då jag kommer på att öva.
Komma ihåg att allt detta jag ser utanför mig själv är något som händer i sinnet och sedan projiceras ut. Då blir jag lugn. Just det, det finns ingen därute. Alltså kan jag välja precis hur jag vill uppfatta detta jag tror finns i det yttre.
Vi går där på stan, far och jag, och helt plötsligt ser jag allt på ett annat sätt. Mer innerligt. Suckar, och ger mig själv en klapp på axeln. Javisst ja, så är det.
Nu spelar det ingen roll att jag är i GBG, jag kan vara varsom helst. Nu finns det ingen trygghetszon längre, inte i det yttre. Men i det inre finns tryggheten av att Veta. Att komma ihåg.
Igen sänder jag en tanke av tacksamhet till Jesus, som jag så ofta gör.

Hemma igen i tystnaden.

Idag har Pelle visat mig en ny härlig promenadrunda. Den blev jag så glad för. Vi har bara bott i vårt hus i fyra månader och inte hunnit med att utforska omgivningarna.
Nu har vi tre olika långa rundor att ta, perfekt!