Ordlöst

Alla dessa ord. Vi är så fokuserade på ord i denna skenbara verklighet, att vi tror att det är det enda sättet att kommunicera med varann.

Nu var det ett tag sedan, men ibland vill jag helt enkelt inte tala. Jag vill bara vara tyst. Det är underbart att lyssna till tystnaden. I tystnaden känner jag mig hemma.

Märker att jag sedan en tid tillbaka upplever att det tar emot att prata om väder och vind. Med det menar jag att bara prata på om allsköns åsikter hit och dit. Försöker alltid leda in samtalet på, enligt mig, meningsfulla saker. Ibland har jag börjat prata om min hängivenhet till Gud.
Då och då fungerar det och vi börjar tala om livet. Men går det inte, accepterar jag det och deltar. Vill inte bli någon betraktare, som inte kan möta människor där dom är. Samtidigt som jag vet att det är inte orden eller kroppsspråket som är det viktiga, utan vad jag sänder ut i mitt sinne.
Det ordlösa.


Jag har många gånger upplevt, när jag är i djup meditation, att mitt tillstånd utsträcks. Vi påverkar varandra långt mycket mer än vi tror med tankar och stillhet.

Upplever att det är bortom orden som helandet äger rum.

Det finns en bok med ord som är bortom orden och det är "En Kurs I Mirakler".