Pelle och jag

Idag har jag gått stora promenadrundan, den tar ca. 1 timme och en kvart, i ganska snabb takt. Skönt att jag slopat alla "borden" och "måsten".
För nu är det ju fullt av blåbär och svamp i skogen och där går jag och bara njuter av overksamhet.
Det är också en relation, detta till hur jag förhåller mig till sådant som pockar på. Det är ganska många år sedan jag bestämde mig för att det inte finns något jag borde göra eller måste göra. Antingen gör jag det eller också inte.

Efter min transformation, 1982, avslutades många relationer och nya påbörjades. Ungefär ett halvår efter min pånyttfödelse, träffade jag Pelle.
Nu började en serie mirakulösa händelser. Vi blev ett par utan att förstå det??!! Han var gift, men på väg ifrån. Jag bodde tillsammans med en kompis men hade bestämt mig för att flytta.
Efter min upplevelse ville jag göra något gott för världen och Pelle var internationell sekreterare för Jordens vänner. Jag började hjälpa till på hans kontor. Han jobbade ensam så vi fick direkt mycket tid tillsammans.
Första gången jag kom till hans kontor började vi se varann i ögonen...länge...Sedan sa han; hur har du det med andningen? Jag blev helt förstummad, hade själv dessförinnan tänkt på detta med andningens betydelse. När vi såg på varann, såg jag i Pelle många ansikten. Gammalt, ungt, vackert, fult, kvinna, man. Det var en mycket stark upplevelse och jag kände att vi träffats förut. Vi hade en djup andlig kontakt redan från början.
Jag kände mig totalt avslappnad i hans närvaro. Min upplevelse av tidigare män hade varit att de endast var intresserade av att ligga med mig.
Här står en man framför mig som inte vill ligga med mig, "förrän jag bottnar" som han uttryckte det.
Vi började gå hand i hand på stan(i gbg), delade pengar och jag var helt säker på att, fanns det något som hette tvillingsjäl, så var det det Pelle var.
Vi flyttade till samma kollektiv, i olika rum. Pelles fru kom och var upprörd och frågade vad jag vill med hennes man. Jag svarade uppriktigt att jag bara ville vara i hans närhet, behövde inte vara ihop, bara befinna mig där han var. För det var så det kändes. Hade inget ägandebehov alls. Var bara tacksam att få vara i närheten. Pelle var säker på att han ville skiljas men var inte säker på vad han kände för mig. Men han uttryckte att han hade is i sitt bröst och trodde att jag kunde hjälpa honom smälta den. Jag var totalt övertygad om oss, så jag bad honom lita på mig. Vilket han gjorde.
Vi började sova i samma rum och förstod att vi ändå ville vara ett par.
Pelle tog ut skilsmässa.
Vi gifte oss 9 månader efter vi träffats. Som sagt, det hände hela tiden mirakulösa saker. Jag kunde vakna på och berätta saker jag inte borde veta om hans barndom. Tårar fälldes och timmar av "terapi" flöt förbi.
Många gånger kändes det som jag talade till en vägg. Han tyckte inte han var värdig mig.
Men han började mer och mer få tillgång till sina känslor och sakta vaknade kärleken till mig.
Detta var en otroligt jobbig tid. Vi övade på att han skulle känna. Vi kunde gå i gbg och sätta oss på parkbänkar bara för att Pelle skulle hinna med känslomässigt. När han talade i telefon blev det jämt fel. Han uttryckte sig konstigt.
Men allt blev, under kärlekens beskydd, helat.
När Pelle blivit helad var det min tur. Så känns det, men självklart gick det inte så linjärt till.
I hans trygghet kunde jag släppa fram all smärta jag burit på. Både från barndom och från min svåra sjukdomsperiod. Smärtan att inte kunna få barn pga. alla operationerna. Lära mig att vara mer i nuet och att inte planera hela tiden. Lära mig vara nöjd och acceptera det som är.
Vi gav varann full frihet i det sexuella och helade även det. Alla fantasier fick komma upp i ljuset och bli emottagna.
Ett knep vi använde när vi körde fast och inte hittade vägen till varann, var att krypa ner i sängen, hh, som vi kallade det. Hud mot hud. Att bara ligga och hålla om varann löste upp försteningen.
Så här efteråt känns det som en nåd varit över oss. Kärleken som blev så självklar som luften vi andas. Att få dela allt med en annan människa. Inte ha några hemligheter.
Åren går och vi njuter av varandras sällskap. Vi leker och samtalar om livet.
Så en dag läser jag: för att behålla kärleken, ge den vingar.
Had börjat känna att jag ville bli fri. Ville att Pelle och jag skulle öva på att släppa den andre fri. Det mest sårbara är ju det sexuella. Vi bestämde att vi skulle få ligga med andra.
Pelle blev den som först hade en kärleksaffär. Tror inte att jag sov den natten. Gick igenom alla faser; gråt, förtvivlan, hat och gråt igen. Men kom igenom med en känsla av lätthet.
Sedan följde flera kärleksaffärer för oss båda. Pelle tyckte det var oerhört plågsamt.
Sedan träffar jag en man som jag upplever att jag ska leva tillsammans med. Det var en otroligt stark passion. Men det som gjorde att jag bröt upp från Pelle var att jag trodde att jag var kallad att stötta denna man i hans utveckling, vilket han hade fått mig att tro.
Jag blir helt förblindad, vilket jag naturligtvis inte ser då, och Pelle och jag skiljer oss.
Flyttar ihop med denne nye man som det inte alls fungerar med. Pelle har flyttat ihop med en kvinna.
Pelle och jag talas vid i telefon säkert en gång i veckan. Vi kollar av läget och båda säger att det är ok.
Åtta-nio månader senare när vi talas vid i telefonen har jag bestämt mig för att flytta ifrån. Pelle säger samtidigt att han precis blivit utkastad. Är det inte underbart? Vilken syncronicitet.
Jag ber att Pelle föjer med till sthlm, att jag kan lämna av katten hos honom och att han följer med. Han är jätte-förkyld, men säger ja. När vi kryper ner i sängen tillsammans upplever jag en känsla så stark, av att ha kommit hem. Inga sexuella känslor, endast en ömsint hemkomst. Jag glömmer det aldrig.
Sedan börjar vi träffas igen och är så lyckliga att få vara tillsammans igen!
Ingen är svartsjuk eller sårad, vi är i nuet och glada som barn!
Från den dagen vet vi att så länge vi ser ut att vara här på jorden, så länge ska vi leva tillsammans.
Detta betyder inte att vi har fjättrat oss vid varann. Tvärtom. Om någon av oss skulle känna vägledning till att flytta för sin andliga utvecklings skull så ger vi stöd till det. Men någon annan relation tror jag inte vi har behov av.

Vi har inte samma andliga väg att gå. Pelles vägledare är Yogananda och min är Jesus(EKIM). Ändå går vi så parallellt i vår andliga utveckling.
Det är en sådan nåd att få vara vid Pelles sida och samtala om livet, meditera och leka!
Är nu detta en helig relation, enligt begreppet i EKIM?
Jag vet inte.
Vet bara att vi är jämlika och behöver inget från den andre och att vi förenas i vår längtan efter Gudsförverkligande. Att komma Hem.