Döden

Härligt ämne att skriva om en lördagskväll, eller hur...??

Men faktum är att vi håller på och ställer in oss på att avliva en av våra två katter. Det är inte ett lätt beslut. Hon är sjuk, men fungerar. Men hon är inte sig själv längre. Vi skulle kunna låta henne leva ett tag till, men frågan är, om det i så fall är för vår skull bara. Känns som att det bästa för henne är att gå vidare.
Höll henne i famnen och grät. Tackade henne för allt det fina hon bidragit med i mitt liv.
Ska beställa tid hos vetrinären nästnästa vecka.
Vet att jag inte kommer att bli totalt övermiggiven.
För tre år sedan lämnade min mor kroppen; vi stod varandra väldigt nära. Hennes sista vecka var jag hos henne varje dag på sjukhuset. I början, innan hon helt försvann bort, frågade jag henne om hon såg några änglar. Inte än, svarade hon.
Tycker det är ett så underbart svar, hon var förberedd på att det eventuellt kunde dyka upp några änglar.
När far inte var med, talade jag med mamma på mitt vis. Jag visste att hon ville dö, det hade hon sagt till mig. Så jag använde en övning i EKIM:
"Jag är ingen kropp, jag är fri, jag är fortfarande som Gud skapat mig".
Denna mening upprepade jag när vi var ensamma. Är övertygad att den hjälpte oss båda.
Naturligtvis grät jag några gånger under denna tid och på begravningen, men det var en stilla gråt. Mamma och jag hade tackat varandra för allt fint vi fått tillsammans och kände att vi inte kunde önska mer.
Pelle och jag hade en älskad katt för många år sedan och när hon blev överkörd var vi förkrossade.
Nu har jag fått djupare insikter och ser inte på döden på samma sätt som förr, inte på livet heller för den delen. Men gråta kommer jag att göra när vår kära vän får sin spruta.