Tittar ut över nejden bakom vårt hus, där går får och hästar. Grannens små barn cyklar obehindrat till sin farfar och farmor en bit bort på den lilla grusvägen invid vi bor. Det är en idyll.
Samtidigt lovprisar jag mitt liv tillsammans med Pelle, vi brukar prisa varann.
Kort sagt är mitt liv helt underbart! Jag har försonats med smärtan i det förgångna och ser idag det som fantastiska lärdomar.
Här ligger Pelle och jag söndag morgon och skrattar så vi kiknar. Därför att vi båda då och då tydligt ser igenom illusionen och upplever att allt det vi ser här på jorden är ett skämt!! Det är detta vi skrattar åt. Friidrotten som vi tittat då och då på, och som Pelle uttryckte det; hur långt man kastar i slägga, vem fan bryr sig?
Det känns så genuint att kunna skratta åt illusionen, fast vi har det så fantastiskt fint.
Det kan vi, därför att vi båda haft en Gudsupplevelse.
När jag sett in i Ljuset, är allt och då menar jag verkligen allt annat ett skämt. Ibland blir det så övertydligt, som nu när skrattet tar över.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar