Inveckling, utveckling, avveckling

Dessa tre ord kom till mig i morse när jag satt i solen och kontemplerade.
Blir alltid så hänförd när jag ser tillbaka på min egen utveckling. Ser den röda tråden som jag inte ser innan, men så tydligt när jag tittar bakåt i mitt liv.
Känner sådan glädje att jag i tjugoårs-åldern blev så svårt sjuk att läkarna inte visste om jag skulle överleva. Vilken lycka att jag då och där fick en chans till utveckling.
Innan dess hade mitt liv bara varit i inveckling. Med det menar jag att det jag trodde var jag var invecklat, var bara ego. Det var bara kroppen jag trodde på då. Det var min tro, för övrigt var jag ateist. I denna smärtsamma tid, när kroppen blev en skugga av sitt vackra jag, då fanns det en springa i skynket, en öppning i slöjan, där något som kallas utveckling började.
Var inte medveten om när det började, men ganska snart efter jag kom hem från sjukhuset började något hända i mitt inre. Har hört att det är vanligt med andliga "språng" när man vandrar ut och in i medvetslöshet. Kanske var det det som hände, jag vet inte. Vet bara att jag började se annorlunda på livet. Kände som att någon vakade över mig och varsamt ledde mina steg. Lämnade min dåvarande sambo för att börja ett främmande liv i ny stad. Detta känns nu efteråt som ett mirakel, hur kunde jag som var så bräcklig, efter den tre månader långa vistelsen på sjukhuset och med en underbar man vid min sida, redan efter ett år lämna allt och börja ett okänt liv. Som sagt efteråt kan jag se tråden. Jag träffade "rätt" personer och mitt liv tog en annan vändning. Började se inåt, min utveckling hade tagit fart. Sju år senare hamnade jag i ett djupt mörker, senare med en uppenbarelse som totalt transformerade mitt liv. För mig var det Jesus som kallade. Inte konstigt att jag med sådan visshet visste att EKIM var till mig!
Nu står jag idag och ser på min avveckling. Egots avveckling. Idag känner jag vägledningen tydligare och har en vetskap om mitt Värde som Guds Älskade. Är så fascinerad över hur fort allt går. Det är inte märkligt egentligen eftersom tiden inte är linjär, men ändå. Kan titta på en reaktion jag hade bara för en månad sedan, och inte förstå hur jag kunde reagera så. Önskningar försvinner, friden utökas. Glädjen över ingenting, är enorm. Med det menar jag att glädjen inte är beroende av något i det yttre. Den liksom bubblar fram inifrån och får mig ibland att gråta av lycksalighet. Ibland får den mig att rent fysiskt skutta. Ja, avvecklingen är sanneligen på G.