Sjukdom-Hälsa

Hälsa är mer en attityd än ett fysiskt faktum, för mig, här i denna skenbara verklighet. Jag kan känna stor glädje och salighet och ändå känna mig fysiskt skröplig.
Jag har ju, som ni kanske läst i tidigare inlägg, varit svårt sjuk. I tjugoårsåldern närmare bestämt.
Från och till blir jag sjuk, som de flesta andra. Allt från förkylningar till sviter från alla bukoperationer jag genomgick i tjugoårsåldern.
Jag tar medicin om jag behöver. Använder glasögon, och tror än så länge på detta.
I Kursen står det att tillgodose kroppens behov som det jag nyss nämnt, är att tro på magi. Det är att göra kroppen till någonting den inte är. Vi tror att kroppen har ett självbestämmande, men kroppen är helt neutral. Det är sinnet som bestämmer. Alltså kan kroppen ej vara sjuk eller ha något behov överhuvudtaget, om det inte börjat i sinnet. Det är i sinnet helandet sker.
Har precis vaccinerat mig mot svininfluensan. Känner fler som tycker det är helt fel och farligt att göra det.
För mig blir det då rädslan som styr. Jag vaccinerade mig för att jag jobbar med barn och kände att det var rätt för mig att göra det. Jag gjorde det inte utifrån rädsla. Om rädslan får styra, oavsett vad det gäller, har vi identifierat oss med kroppen och den här skenbara verkligheten. Vi glömmer bort vilka vi i sanning är.
När jag identifierar mig med kroppen leder det ofrånkomligt till att kroppen verkar styra mitt liv. Jag blir ett offer för omständigheter.
Men om sinnet styr mitt liv och således min kropp, då blir alla kroppens brister och önskningar mer av ett skämt. Jag ser bristerna men reagerar inte på dom.
Att ha hälsan innebär att vara i sitt rätta sinne. När jag helt och fullt släpper taget om magin dvs. piller,glasögon m.m. vet jag ej. Men jag har tillit till att det sker när det ska ske och att jag får hjälp med sinnets helande.
När vi totalt uppnått Vakenheten kan vi inte bli sjuka eller se några av kroppens behov som viktiga. Kroppen är endast ett redskap, som används för helande.
Då vet vi att vi är i Gud, har alltid varit, kommer alltid att vara.

Citat från EKIM

I "A Course In Miracles" talar Jesus ibland om det som står i Bibeln. Ibland korrigerar han och berättar vad han verkligen menade. Till exempel om att han kommer med svärd, som det står någonstans i bibeln(jag har inte läst Bibeln). Jesus säger i EKIM; hur kan någon som är fridsfurste komma med svärd?

Hittade följande på sid 105,106 Textboken
i EKIM
Vill bara påminna att Jesus talar om Son, inte om döttrar. För mig är detta fullt naturligt, icke-dualism är ETTHETEN.
Orden är bara symboler av symboler som det står i EKIM.

"Bibeln säger upprepade gånger att du ska lovprisa Gud. Detta innbär knappast att du skall tala om för Honom hur underbar han är. Han har inte något ego som Han kan acceptera en sådan lovprisning med, och inte någon varseblivning som Han kan bedöma den med. Men om du inte deltar i skapelsen är Hans glädje inte fullständig, eftersom din är ofullständig. Och detta vet Han också. Han vet det i Sitt Eget Vara, och i dess erfarenhet av Hans Sons erfarenhet. Det ständiga utflödet av Hans Kärlek blockeras när Hans kanaler är stängda, och Han är ensam när de sinnen som Han skapade inte kommunicerar till fullo med Honom.
Gud har bevarat ditt rike åt dig, men Han kan inte dela Sin glädje med dig förrän du känner den med hela ditt sinne."
"Gud prisas närhelst ett sinne lär sig att vara helt hjälpsamt. Detta är omöjligt om det inte är helt harmlöst, eftersom båda övertygelserna måste finnas samtidigt. De sant hjälpsamma är osårbara, eftersom de inte skyddar sina egon, och följaktligen kan ingenting skada dem. Deras hjälpsamhet är deras lovprisning av Gud , och han kommer att återgälda deras lovprisning av Honom eftersom de är som Han, och de kan glädjas tillsammans."
"De sant hjälpsamma är Guds mirakelarbetare som jag leder, tills vi alla är förenade i Rikets glädje. Jag kommer att leda dig dit där du kan vara sant hjälpsam, och till var och en som kan följa min vägledning genom dig."

Det är som det är

Just det. Så är det.
Även om jag nu har jobbat ganska mycket senste tiden och därför inte landat i djupet av mig själv lika ofta som jag brukar, så är det som det är.
Inget att vilja ändra på.
När känslan av att vilja ändra på något smyger sig på mig, tar jag ett djupt andetag och säger till mig själv; det är som det är.
Det är när föreställningarna om att ha det annorlunda dyker upp, som friden går ner!
Jag väljer friden!
Det är som det är. Vilken lycka!

En utomjording?!...

Har varit i Göteborg och hälsat på min far som ligger på sjukhus.
Att komma till storstan är för mig som att landa på en annan planet. Alla dessa människor, denna stress, detta oljud....Är jag en utomjording? Skämt åsido, så känner jag mig otroligt ovanlig där jag går omkring i Guds glädje. Är det bara jag som märker Guds Ljus?
På salen där far ligger finns det ialla fall några, som kanske inte vet om det, men som definitivt har Ljuset i ögonen. Läkaren, ja, hon berörde mig mycket med sitt varma och milda sätt. Kanske en utomjording till....då är vi ialla fall två.....
Märkligt att det kan kännas så konstigt att befinna sig bland människor och ändå känna sig så ovanlig. Samtidigt som jag vet att Ljuset är i alla och vet att vi är ETT. Men det döljs ibland väldigt väl...Tack för himlen, jag tittar upp i den där i röran av alla människor och minns.

Citat från EKIM, sid 606

Det mirakel du tar emot, ger du. Varje mirakel blir ett exempel på den lag som frälsningen vilar på; att rättvisa måste komma alla till del om någon skall helas. Ingen kan förlora, och alla måste vinna. Varje mirakel är ett exempel på vad rättvisan kan åstadkomma när den erbjuds till alla på samma sätt. Den tas emot och ges i lika mån. Den är medvetenheten om att givande och tagande är detsamma. Eftersom den inte gör det som är detsamma olikt, ser den inga olikheter där inga existerar. Och således är den densamma för alla, eftersom den inte ser några olikheter i dem. Dess erbjudande är universellt, och den lär endast ut ett budskap:

Det som är Guds tillhör alla, och är vars och ens rätt.

Jesus och jag

Jesus är min bästis. Kan inte tänka mig någon bättre. Men det tog år av ateism innan jag med glädje kapitulerade, eller rättare sagt, inte hade något val.

Eftersom jag inte växte upp i något religiöst hem, var han inte vanligt förekommande som samtalsämne.
I högstadiet hade vi en lärare som absolut ville att vi skulle läsa morgonbön varje dag tillsammans med henne. Min mor fick ringa och klart deklarera att jag inte var det ringaste intresserad av det.
Men i mina yngre år satte mina föräldrar mig i söndagsskola. Detta för att dom skulle få en kärleksstund, berättade dom för mig när jag var vuxen.
Kommer inte ihåg något från söndagsskolan, mer än julfesterna och flanellografen. Jesus gjorde nog inget större intryck på mig i söndagsskolan.
Nej, det var långt senare, närmare bestämt när jag var tjugonio år som han knackade på dörren väldigt kraftfullt. Detta har jag berättat om i ett tidigare inlägg, men kort ska jag säga det igen.
En dag bara brast det. Jag grät och bad min kompis, som kunde sin bibel, att berätta allt hon visste om Jesus. Hon berättade allt och när hon var klar fick hon ta om det igen. Jag grät en hel dag.
Dagen efter var allt borta ur mitt medvetande. Flera år tog det innan det "ploppade" upp igen.
Knappt ett halvår senare är jag i ett totalt ingenting. Allt som var jag var borta. Allt som jag trott på var borta, endast ett svart hål återstod. Jag gick inte utanför dörren på ett par månader. Trodde jag höll på att bli tokig. Ringde mamma och bad henne köra in mig till mentalsjukhuset. Tabletter och hem igen(tack och lov). Tabletterna tog jag aldrig, men dom var en tröst att ha.
Så en dag i soffan när jag sitter och gråter öppnar sig plötsligt i mitt synfält en tunnel, vet inte om mina ögon var öppna eller stängda, och i bortre änden ett ljus jag aldrig förr skådat. Ljuset var inte bara ljust, det var kärlek, ja, kärleken var så intensiv att det inte finns ord för det. Jag blev omsluten och buren av en Kärlek som det inte finns ord för.
Vet inte hur länge detta varade. Men efter det blev mitt liv helt annorlunda. Borta var oron, depressioner, ledsamheter. Jag var bara ljus! Alla var Ljus. Kommer ihåg att när jag efter uppenbarelsen skulle gå ut, blev jag helt salig för varenda människa jag såg. Jag älskade alla!
Nästan genast satte jag namnet Jesus på Ljuset i min uppenbarelse. Han hade kallat på mig, kan inte se någon annan förklaring.
Fyra år senare kommer så "A Course In Miracles" i min väg. Jag visste genast att det var min väg. Logiskt, eftersom det är Jesus som dikterat den.
Det var inte helt lätt att studera detta verk på engelska. Jag satt ensam på landet och försökte. Pelle hjälpte mig i början med engelskan. Sedan gjorde jag som det står i Kursen, att man ska be Helig Ande om hjälp. Jag gjorde detta och fann till min stora glädje att det fungerade. Jag fick hjälp!
Idag har jag och Jesus en varm och innerlig relation. Vet att han är närvarande hela tiden. Häromdagen när jag satt och mediterade sa jag högt; Jesus är du där? Svaret kom; Jag är närmare än ditt hjärta.
Några gånger har jag även känt hans hand på mitt huvud.
Jag är för evigt tacksam att jag har en sådan bästis, en sådan vägledare och en sådan Kärlek i mitt liv.

Världsfrånvänd?

Såg en kommentar på nätet om att det finns en risk att folk som studerar EKIM blir världsfrånvända.

Vänd från världen.
Att leva i världen men inte av världen.

Imorse innan jag skulle till jobbet höll Pelle och jag på med översättningen.( Ett projekt som inte är officiellt ännu.) Det var en så vacker text att jag föll i gråt. Jag kunde inte sluta att gråta. Tårarna bara rann och sedan grät jag för alla barn som far illa och alla djur...Jag får sådana stunder då och då. Det innebär att jag för en liten stund tror på den här välden...
Budskapet i EKIM är att visa oss hur vi genom förlåtelse kan älska oss själva och varandra. Detta steg kan vi inte hoppa över. Det är Jesus hela önskan att vi ska älska varandra. Då kan man inte vara världsfrånvänd.
Nästa steg är att ta på allvar det som står i EKIM om illusionen. Vi lever i en dröm och så länge vi tror på drömmen kommer den att existera. Detta är inte någon motsättning mot att älska varandra.
När jag i min inre värld ser bara gott, ser att allt är väl, ser Ljuset i allt och alla, då kommer detta att manifesteras i det yttre. Det är därför det är så viktigt att ändra sina tankar så att vi kan se en förlåten värld, en vacker värld. Det är detta som EKIM hjälper till med. Inte att separera oss från varann. Ingen är bättre för att den läser EKIM, ingen är sämre för att den är en uteliggare. Vi är Älskade som Ett. När jag ser det då är jag på väg att Vakna.
När vi sedan inser att Gud är Kärlek och att inget som inte är kärlek kan existera, då förstår vi att världen bara är en dröm, ett försök att fly från Gud. Detta eftersom världen inte består av bara Kärlek. Eftersom Kärlek är det enda som finns är vi det och om kärlek är det enda som finns, kan det ju inte finnas något annat!
Visst, den här drömmen verkar väldigt verklig, men ju mer vi tränar oss att vara i vår Helighet, desto mer genomskådar vi drömmen.
När jag ser endast Helighet i min medmänniska, då är vi Hemma!

Vänd från världen-ja
vänd från dig-nej

Lektion 258 ur "En Kurs I MIrakler"

Låt mig minnas att mitt mål är GUD

Allt som behövs är att öva vårt sinne i att förbise alla vettlösa små mål, och att minnas att vårt mål är Gud. Minnet av Honom ligger gömt i vårt sinne, dolt endast av våra meningslösa små mål som inte erbjuder någonting, och som inte existerar. Skall vi fortsätta att tillåta att Guds nåd lyser utan att vi är medvetna om den, medan världens leksaker och grannlåt eftertraktas i stället? Gud är vårt enda mål, vår enda Kärlek. Vi har inget annat mål än att minnas Honom.

Vårt mål är endast att följa vägen som leder till Dig. Vi har inget annat mål än detta. Vad annat skulle vi kunna önska än att minnas Dig? Vad annat skulle vi kunna söka efter än vår Identitet?

FRI

Satt i bilen på väg hem från jobbet och kände mig så fri. Inte för att jag körde en bil, utan för att jag inte har några bindningar till den här världen. Det är en underbar upplevelse!
Pelle och jag går väldigt parallellt, imorse uttryckte han samma lycka över att inte ha några bindningar. Till och med våra arbeten innehåller frihet. Pelle har sitt kontor i ett uthus på tomten och kan vila när han vill det eller kapa ved när han så önskar. Jag vikarierar bara och kan då säga nej när jag vill.
Den starkaste bindningen har vi till varann. Men även om vi älskar varann så har vi övat på att se döden i vitögat, och nu vet vi att den inte är sanningen.
Kan bara tacka. Tacka för att jag inte har några barn, inga syskon, ingen avundsjuka, ingen svartsjuka, inga önskningar. Fri att vara den jag i Sanning Är. Fri att se Sanningen i dom jag möter, utan att binda dom vid deras kroppar. Fri att Vakna.

Pelle sa något så vackert imorse; "Din närvaro i mitt liv vattnar mitt hjärtas lotus."
Så är det med oss. Vi ser vår gemenskap i Anden som det som håller oss tillsammans. Den andliga näringen vi ger varann, är det som betyder något, våra samtal om livet.

Början på Lektion 156 ur EKIM

Jag går med Gud i fullkomlig helighet

Dagens tankegång uttrycker endast den enkla sanning som gör att tanken på synd är omöjlig. Den utlovar att det inte finns någon orsak till skulden, och efter som den är utan orsak existerar den inte. Den är den logiska följden av den grundläggande tanke som så ofta nämns i texten; tankar lämnar inte sin källa. Om detta är sant, hur kan du då vara åtskild från Gud? Hur skulle du kunna vandra ensam i världen och skild fråm din Källa?

Medkänsla

Jag känner en kvinna som har ett litet barnbarn som är tre år och som snart ska dö i en hjärntumör.
Detta känns svårt, även för oss som står utanför. Döden blir så obarmhärtig när den kommer till barn.
Fast jag studerat EKIM i 22 år, så upplever jag att det ändå är svårt att hantera detta. Med det menar jag att jag lätt ser barnet och hela familjen som offer för någon slags orättvisa. Det är när jag är mitt i det, som jag tappar min väg, det är då jag gör döden verklig.
När jag sedan sitter hemma och mediterar, då vet jag precis hur det är, och då känner jag bara frid.
Jesus ber oss i EKIM om att använda rätt sorts medkänsla. Inte den, som genom att lida med personen, gör problemet verkligt. Nej, vi ombeds att överse det som vi ser som problem. Det är som sagt inte svårt när jag är hemma. Men när jag står öga mot öga med henne, då kommer mina tårar lätt.
När jag är hemma tänker jag till henne att döden inte finns, eftersom det här skenbara livet är en illusion. Att Livet i Anden är EVIGT. Det är det enda jag kan göra.
Jag har väldigt svårt att tänka mig att säga till henne; kära du, döden finns inte. Vi är kvar i Gud, separationen har aldrig hänt! Du kan inte skiljas från ditt barnbarn, det är en omöjlighet.
Självklart skulle detta inte vara kärleksfullt av mig. Ett sinne som inte har genomgått träning eller haft en egen upplevelse av Livet Bortom, kan inte ta till sig denna information.
Det jag ska göra hädanefter är att försöka, precis när det händer, att vara kvar i Sanningen och tänka det vackra och hoppfulla till henne. Detta att Gud älskar oss och att vi är ETT i Anden och aldrig har lämnat Källan.

NU

NU

Lite jordiskt; Bokashi, räkneverk

Idag har vi varit på en workshop om Bokashi. Det är en komposteringsmetod för köksavfall. Kan det bli mer jordiskt än så...? Nej, faktum är att det blir ingen jord, utan mikroberna tar hand om maten och gör den direkt till näring för jorden. Alltså man kan lägga på det nedbrutna avfallet direkt på sina odlingar eller så gör man som med surdeg. Man ympar in lite bokashi i jord med tättslutande lock och efter ett tag har man den bästa jorden som går att finna. Sedan är det bara att ta lite av den nya jorden och fortsätta med sin "surdeg". Vi har nu köpt kittet och ska snart lägga vårt första avfall i den specialgjorda hinken och sedan strö på bokashi, som är mikrober blandat med vetekli. Det verkar helt fantastiskt! Kolla in hemsidan: Bokashi.se
Så är det med det jordiska, det handlar om att förlåta världen. Inte om att stånka och stöna hur eländigt det är, utan bara förlåta. Det är då det blir så härligt med bokashi. Inte för att jag då gör en insats för klimatet, eller för något annat. Utan bara för att det känns så glädjefyllt!
Förlåter vi inte världen lägger vi bara till mer skuld.
Att förlåta världen innebär att veta att det finns ett annat sätt att se på världen. Att frid finns tillgängligt NU.
Försök inte att förändra världen, förändra istället sättet att se på världen. Så står det i EKIM.
Apropå jordiskt; jag har försökt två gånger, med två olika system, att få till ett räkneverk till min blogg, så jag kan se hur många besökare jag har. Men det vill sig inte.
När något blir sådär krångligt, brukar jag stanna upp och lyssna vad budskapet är. Jag upptäckte att om jag har ett räkneverk och ser antalet besökare kände jag att det var lockande att få veta hur "populär" jag är. Det är ju bara egot som resonerar så. Antingen njuta, om det var många, eller bekymra sig, om det var få.
Vilken underbar insikt! Satte mig ner och mediterade en stund.
Efteråt ville jag inte ha något räkneverk. Kom fram till att det spelar mig ingen roll om det är fem eller femhundra eller femtusen som läser vad jag skriver.
Jag ger allt till Helige Ande. Det blir som det ska bli, och är som det är.

Skiftet

Ibland upplever jag att jag säger emot mig själv. Att det ploppar ur saker ur munnen som inte är relevanta längre. Oftast noterar jag det ganska snabbt. Då brukar jag skratta, därför att jag i grunden har upplevt skiftet.
Med det menar jag att min upplevelse på Teneriffa, då jag hörde att jag då och där, tog emot Soningen har fått mig att se igenom världens slöja och välja väg.
Att ta emot Soningen är vår enda uppgift, enligt EKIM. Vilket betyder att se bara Oskuldsfullhet i alla och överallt.
Men som sagt ibland känns det inte alls så. Kan känna mig trött och lite grinig, men kroppen äger inget självbestämmande. När detta sker sätter jag mig ner någonstans, toaletter är väldigt bra. När jag är ensam tar det inte lång stund förrän jag börjar skratta och genomskådar mitt tillstånd.
Känner total tillit till att Allt Är Väl. Även om jag hörde "fel" på Teneriffa, hyser jag ändå en förtröstan så stark att jag tror att jag skulle kunna flytta på berg! Jag VET att jag är Älskad bortom allt och Ett med min Skapare.
Detta har ingenting med kroppar att göra. Allt handlar om Anden, som är vårt Sanna Vara.
Det är därför det är så lätt att älska sin nästa som sig själv. Ser vi bortom kroppars personligheter, ser vi bara Ljus. Och Ljuset berättar om Vem Vi verkligen Är. Där finns ingen skuld. Finns det något annat att säga?

Lektion 33 ur EKIM

Det finns ett annat sätt att se på världen.

Dagens tankegång är ett försök att förstå att du kan ändra din varseblivning av världen både i dess yttre och inre aspekter. Fem hela minuter bör ägnas åt morgonens och kvällens tillämpningar. Under dessa övningsstunder bör tankegången upprepas så ofta du tycker det känns bra, men det är nödvändigt att tillämpningarna görs utan brådska. Växla mellan att granska det du varseblir utanför och det du varseblir inom dig, men utan någon plötslig känsla av att du byter från den ena till den andra.
Kasta endast en flyktig blick på den värld du varseblir som utanför dig, slut sedan ögonen och granska dina inre tankar på samma flyktiga sätt. Försök att vara lika oengagerad i båda, och att behålla denna opartiskhet när du upprepar tankegången under dagens lopp.
De kortare övningsstunderna bör göras så ofta som möjligt. Specifika tillämpningar av dagens tankegång bör också göras omedelbart när någon situation uppstår som förleder dig att bli orolig. Säg vid dessa tillämpningar:

Det finns ett annat sätt att se på detta.

Kom ihåg att tillämpa dagens tankegång i samma ögonblick som du blir medveten om att någonting oroar dig. Det kanske är nödvändigt att ägna en minut eller så åt att sitta tyst och upprepa tankegången för dig själv flera gånger. Att sluta ögonen kommer förmodligen att vara till hjälp vid den här formen av tillämpning.

Lektion 32 ur "En Kurs I Mirakler"

Jag har hittat på den värld jag ser.

I dag skall vi fortsätta att utveckla temat om orsak och verkan. Du är inte offer för den värld du ser eftersom du har hittat på den. Du kan ge upp den lika lätt som du gjorde den. Du kommer att se den eller ej, allt efter din egen önskan. Så länge du vill ha den, kommer du att se den; när du inte längre vill ha den, kommer den inte att finnas så att du kan se den.
Tankegången i dag, liksom de föregående, gäller för dina inre och yttre världar, som faktiskt är detsamma. Men eftersom de ser dem som olika, kommer dagens övningsstunder återigen att inkludera två faser: en som gäller världen som du ser utanför dig, och en annan världen som du ser i ditt sinne. Försök att under dagens övningar föra in tanken att båda finns i din egen fantasi.
Vi kommer återigen att börja morgonens och kvällens övningsstunder med att upprepa dagens tankegång två eller tre gånger medan du ser dig omkring på den värld du ser som utanför dig. Slut sedan ögonen och se dig omkring i din inre värld. Försök att behandla dem båda så lika som möjligt. Upprepa dagens tankegång utan brådska så ofta du vill, medan du betraktar de bilder som din fantasi visar upp för din medvetenhet.
För de två längre övningsstunderna rekommenderas tre till fem minuter, dock inte mindre än tre. Om du finner övningen vilsam, kan mer än fem minuter användas. För att underlätta detta, välj en tidpunkt när få distraherande faktorer är att vänta, och när du själv känner dig någorlunda redo.
Dessa övningar bör också pågå under dagen, så ofta som möjligt. De kortare tillämpningarna består i att långsamt upprepa tankegången, medan du granskar antingen din inre eller yttre värld. Det spelar ingen roll vilken du väljer.
Tankegången i dag bör också omedelbart tillämpas på varje situation som kan tänkas oroa dig. Tillämpa tankegången genom att säga till dig själv;

Jag har hittat på den här situationen så som jag ser den.

Inspirerad eller hängiven?

Ett vackert ord, inspirerad. Som betyder: att vara i anden.
Man brukar detta ord i de mest skiftande sammanhang. Man kan vara inspirerad av en författare, en blomma, ett hantverk, musik, ja, listan kan ju göras hur lång som helst.
Oftast när det sägs att man är inspirerad rör det sig inte om andliga ting.

Men när det gäller EKIM har jag hört många säga att dom är inspirerade av den.
För mig låter det ljummet. Ungefär som detta jag räknade upp förut.
Säger man att man är inspirerad av Kursen är man ju det ,såklart.

Om någon frågade mig om jag är inspirerad av EKIM, skulle jag säga nej.
Jag skulle säga; Ekim´s budskap handlar om Livet och om att VAKNA och jag är inte inspirerad av livet eller att Vakna, jag vill leva det och jag vill Vakna. Jag vill vara hängiven, inte inspirerad.Jag vill göra allt som jag kan för att detta ska ske, och det betyder att jag ger min vilja till Den Som Vet.
Det handlar inte om inspiration eller ambition, det handlar om längtan.
Kanske är det så att om längtan är tillräckligt stark finns hängivenheten där.

Böcker

Förr läste jag både skönlitteratur och sk. andliga böcker. Men mest gillade jag självbiografier. Antagligen därför att det då handlade om en människas liv och inte var påhittat.
Innan min uppenbarelse, 1982, läste jag också deckare.
Deckare fann jag totalt ointressanta efter upplevelsen. Kan fortfarande inte riktigt förstå lockelsen i att läsa om mord och intriger. Det räcker ju att titta på nyheterna eller läsa en dagstidning så finns allt detta med. Sedan är det ju det här med att tankarna är skapande.....Det kan inte vara annat än förvirrade sinnen som njuter av detta.
Jag läser då och då fortfarande böcker men det är som sagt ganska sällan.
Nu har jag börjat på Byron Katie´s; 1000 ord för glädje.
Jag uppskattar henne mycket och ser att hon har hittat Hem.
Echard Tolle är också en person som haft en egen omvälvande upplevelse och också hittat Hem. Det är väl därför dessa två känns så trovärdiga.
Hans första bok tilltalade mig mycket.
Det finns två böcker som jag återkommer till genom livet och det är Herman Hesse´s; "Siddharta" och en liten, till det yttre, oansenlig bok av Mona Leo som heter; "Livet älskar dig".
Dessa båda böcker har något som rör vid mig i de djupaste skikten. Blir lika berörd varje gång jag läser dom.
Innan jag kom i kontakt med "A Course In Miracles", fick jag i min hand fem böcker som heter; "Life and Teaching of the Masters of the Far East", av Baird J. Spalding.
Dessa böcker tog mig med på en otrolig resa som utspelar sig i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Det är en grupp som utforskar bl.a. Gobiöknen. Dom får vara med om de mest fantastiska saker. Mästare som som utövar bilocation (att vara på två ställen samtidigt) levitation, omedelbar förflyttning,och mästare som berättar underbara sanningar om livet. Dom träffar också Jesus. Vad jag förstår är det en sann berättelse och den känns så.

Dessa böcker förberedde mig för Böckernas Bok, nämligen; "A Course In Miracles".
ACIM visar mig den djupaste sanningen om människans natur och visar vägen Hem.
Jag är så otroligt tacksam att jag får ta del av detta budskap, att jag blev visad till den. Alla andra böcker bleknar i jämförelse, ja, det går inte ens att säga att ACIM är en bok. Den är så mycket mer. Den är Livet.
"En Kurs I Mirakler" ger mig bekräftelse på min uppenbarelse och ännu mycket mer.
ACIM är inte den enda vägen, som det också står i Kursen.
Men jag har hittat Hem.

Mitt retreat

Nu är jag tillbaka i "bullret" igen. Med det menar jag att jag lyssnar på musik, håller på med datorn, ja, är som vanligt igen. Det känns lite bullrigt faktiskt. Inte ljudmässigt så mycket som inuti. Där har det varit stilla, så stilla. Har inte gjort någonting, inte varit verksam. Lagat mat,klappat katten och gått en långpromenad, det är allt.
Suttit i soffan och stundom mediterat, stundom tittat på molnen. Tiden har räckt länge. Att vara i tystaden med sig själv känns oerhört närande. Inte för att jag fått några större insikter eller omvälvande upplevelser, men just detta att bara vara är så befriande.

Det som hände var att jag fick ett rejält gott skratt och en rejäl dos av tårar.
Först skrattet; satt ute i solen och njöt. En tanke for förbi, här behövs det krattas löv...Då hörde jag inuti; Lövad vare du Kristus!!! Lovad vare du Kristus säger man ju i kyrkan, men Lövad...Oj, vad jag skrattade. Länge...Skrattar nu också....

Igår kväll satt jag och läste ur EKIM, något jag inte läst på länge; "Kommer alla att dömas till sist?"
Ja, står det , men inte förrän domen tas emot utan rädsla.
Tårarna kom när jag läste domen;

"Helig är du, evig, fri och hel, i frid för evigt i Guds Hjärta.
Var är världen, och var är sorgen nu?"

Så otroligt vackert, så fullständigt befriande, så obeskrivligt mycket kärlek!
Är det någon som fortfarande tvivlar att det är Jesus som dikterat EKIM?

Nattlig lovprisning

I natt var det Pelles tur att vakna och vara fylld av Anden. Då är det så underbart att kunna väcka den andre och dela med sig.
Ibörjan av vårt förhållande hade Pelle svårt att förstå att det var ok att väcka mig vad det än gällde. Men nu gör han det.
Han berättade om insikter han fått, det är en sådan lycka att kunna dela detta, även om det är mitt i natten.
Jag hade en härlig dröm häromnatten. Väckte inte Pelle då, men berättade på morgonen.
Jag stod på en liten kulle med skog och sjö runt om. Tänkte att det skulle gå att flyga om jag bara sträckte ut armarna. Så jag sträckte ut armarna och började springa och vips var jag några meter upp i luften. Jag bara njöt av att låta mig föras dit jag skulle. Såg den vackra tjärnen och skogen. Det var precis så högt att jag var över trätopparna. Vet inte hur jag landade sedan, men skyndade mig att berätta för Pelle om mitt underbara äventyr. Där slutade drömmen.

I dag har Pelle åkt på retreat med munkar från SRF (Yogananda)utanför Uppsala.
Detta innebär att jag får vara ensam ett par dagar.
Eftersom Pelle jobbar hemifrån, är jag sällan ensam hemma. Därför njuter jag otoligt av att få vara för mig själv dessa dagar.
Jag kommer att ha ett eget retreat; inga telefoner, ingen TV, ingen dator.
Så jag återkommer här, antagligen på söndagkväll, med upplevelsen från denna helg.

Ett citat från EKIM som jag tar med mig in i retreatet:

"Den Helige Ande leder mig till Kristus, och vart skulle jag annars gå?
Vilket behov har jag förutom att vakna i Honom?"

Accept-eran

Detta underbara uttryck har Pelle myntat.
Att acceptera är verkligen en nyckel till befrielse (Studerar vi EKIM får vi ändå fler nycklar till befrielse)
Har just börjat läsa Byron Katie´s bok; 1000 ord av glädje.
Hennes budskap är ju just accepterandet av det som är.
Uppskattar henne väldigt mycket.

Tänk om alla övade på att acceptera. Inte acceptera i blindo, inte så att någon far illa, utan just detta att inte göra motstånd.
Oftast är icke-accepterandet av det som är, det som ger oss svårigheter. När vi accepterar, då upplöses det som vi trodde var ett problem.

Låt oss starta en ny folkrörelse: ACCEPTERA MERA; den nya accept-eran har börjat!

Tack för att ACIM, "A Course In Miracles" har vingar och sprider sig runt världen alldeles själv.

Tystnaden och avskildhet

För mig känns det helt rätt när Yogananda säger; Seclusion is the prize for Self Realization. Däremot upplever jag inte att det kostar något, det sker helt naturligt.
För att komma i kontakt med kärnan i mig själv behöver jag tystnad och avskildhet.
Det handlar också om att när jag har hittat djupet i mig själv blir det så lite kvar i den här världen som är intressant.
Avskildheten känns som en befrielse i förhållande till allt som förut lockade. Tystnaden och stillheten känns närande och när jag vilar där, känner jag mig hemma.
Mitt Hem är Stillheten i Gud. Detta vet jag av egen upplevelse. Vad finns det då att längta till i denna skenbara värld?
När allt blir stilla…inga ord som tar över, när tankevågorna stillar sig…. inget som far omkring i huvudet, där och då är Varat. Det bara är. Där föds det som verkligen är jag.
För mig skedde detta i tiden för många år sedan.
Vägen jag går är kantad av änglar som viskar att allt är väl och att jag redan är Hemma. Snart mycket snart , ser jag det också…

Upplevelser

Har varit på fest hos goda vänner i Mariestad i helgen.
Det känns mysigt att träffas och jag är tacksam att vännerna finns, men...
Jo, det finns ett men.
Allt detta pratande om ingenting. Det är säkert en del viktiga saker som sägs, men för mig är det mesta bara tomt.
Är med om detta i alla sammanhang, jobbet, kalas ja, i vilket sammanhang som helst.
Känner mig inte hemma.
Det behöver inte alls bara vara kallprat. Många kommer med sakkunskap, många tror att dom vet någonting, några har läst något och refererar, någon har läst lite i en bok och tror att den vet vad författaren menar. Någon pratar om någon annan som inte är närvarande.
Bara tolkningar alltihop.

(Hellre än detta prat skulle jag leka. I leken kan alla delta och det är bara att ha skoj som gäller. Humor är underbart och när vi leker tillsammans diskuterar vi inte, istället kommer skrattet! )

Ingen berör det som verkligen är frågan och svaret; Vad är jag?

Alla utgår från sin egen verklighet som vittnar om olika saker. Man tar för givet att livet är det som händer därute. Som man dessutom har synpunkter på. Ingen verkar ana att det egna sinnet skapar det yttre. Då går det ju an att ha åsikter och tycka att det är förfärligt med än det ena och än det andra. Eller för den delen njuta av det "goda" i tillvaron. Eller ha filosofiska intellektuella diskussioner.

Känner mig alltid stum vid sådana här träffar. Har inget att tillägga. Inget av samtalsämnena är av värde för mig. Skulle gärna berätta om mina egna andliga upplevelser, min egen erfarenhet av Varandet och hur jag lärt mig genom EKIM´s sinnesträning att se igenom illusionen.
Känner inte att jag dömer någon, inte mig själv heller, det är mest ett konstaterande.
Men eftersom allt händer i mig av det som sker i det yttre, så är det nog bara en liten tid kvar tills ett sammanhang uppenbarar sig där egna upplevelser får plats
.Ser framemot vad det kan bli!!.

Så länge fortsätter jag att vara tyst, för diskussioner är det sista jag vill ha.
Man kan inte diskutera om någons inre andliga upplevelser, man kan egentligen bara fråga mer och sedan berätta om sina egna inre upplevelser.

Kan det vara så att, människor inte har några egna inre andliga upplevelser att dela med sig av....?
Ja, kanske är det så.
Då fortsätter jag att vara tyst.
Då fortsätter jag med min blogg.

Apropå upplevelser, sa Einstein ungefär såhär:
Det enda som är sant är den egna upplevelsen, allt annat vi vidareför är endast information.

Lektion 251 ur "En Kurs I Mirakler"

Jag behöver ingenting annat än sanningen

Jag sökte efter många ting, och fann förtvivlan. Nu söker jag endast efter ett, för i detta enda finns allt jag behöver, och endast det jag behöver. Allt som jag sökte efter tidigare behövde jag inte, och ville inte ens ha.
Mitt enda behov varseblev jag inte. Men nu ser jag att jag endast behöver sanningen. I den tillfredsställs alla behov, alla begär försvinner, alla förhoppningar infrias till sist, och drömmarna är borta. Nu har jag allt som jag skulle kunna behöva. Nu har jag allt som jag skulle kunna önska. Och nu har jag äntligen frid.

Och för den friden, Fader vår, tackar vi. Det vi nekade oss själva har Du återställt, och det är endast detta som vi verkligen vill ha.

Jag har inte en aning om någonting

Så är det. I morse när jag mediterade kom detta starkt till mig. Vet det sedan förut, har fått budskapet många gånger. Men så lätt det är att tro att jag vet hur det ska vara för andra. Så lätt att sucka....
I EKIM står det att vi varken kan eller ska korrigera våra medmänniskor.
Jag har ingen som helst koll, även om jag då och då tror det.
Den enda som har hela perspektivet är Helige Ande (eller vad du nu kallar den Högre Principen). Det hjälper mig att se mitt enda ansvar, som är att Lyssna och Ta Emot Vägledningen. Ibland kan vägledningen vara att meddela någon något som kommer genom mig, men detta kräver ett verkligt lyssnande för att vara sant. Är det från rätt källa, landar det oftast i den mottagande som en sanning.
Min grundhållning är, att jag vet ingenting. Vilken välsignelse!


Led milda Ljus
i dunkel dimfylld värld
led Du mig fram


Så är det.
Du leder, jag följer

Fredagsmys

Fredagsmys för mig kan förvisso vara att titta på något givande på TV. Men utan chips. Annars är det ju den reklamen jag syftar på när jag säger "fredagsmys".
Men för att börja i morse.
Satt på väg till jobbet och lyssnade på en CD med David Phepls, just nu osäker på stavningen.
Vi hade fått en DVD med tillhörande CD av en kär vän, och igår satte vi oss ner och blev helt förtjusta. Jag har nog aldrig hört en sådan kraftfull röst förut och ändå så känslig. Dessutom sjunger han om Jesus och Gud. Vad jag kunde höra är det inte så mycket synd och golgata-text, tack och lov. Nej, mer om att Gud älskar oss precis som vi är.
Så när jag kör in i morse till Arvika, så har jag musiken på jätte-högt. Tårarna rinner och jag älskar hängivenheten som hans sång präglas av. Rätt som det är möter jag en liten bil, en ljusblå citroen, hinner jag se att det är. Precis när den försvinner i mitt synfält tittar jag på registreringsskylten. Bokstäverna bildar GUD. Kan detta vara möjligt? Får man ha bokstäver på skyltarna med GUD på? Jag vet inte. Kanske stod det GOD. Men jag upplevde det som en extra krydda åt min egen upplevelse just då!
På väg hem lyssnade jag igen och blir upprymd! Parkerar hemma och ser att det står en okänd bil utanför vårt hus. Det är Anne och Peter från Mundekulla som är i trakten och tittade in.
Jag höjde volymen på cd-n och ville få dom att lyssna också.
Efter åtta timmar med små barn och städning, var jag inte alls trött. Jag var istället full av hängivenhet.
Tack!

Inga önskningar kvar

Kanske låter det tråkigt när jag säger att jag inte har några önskningar kvar. Men det är precis tvärtom! Det är en befrielse.
Önskningar står som spön i backen, för de flesta i denna skenbara verklighet. Vi önskar få se nya platser, mer pengar, en bättre partner, snyggare kropp, barn, barnbarn, jobb, inte jobb, förbättra världen, bli upplyst, ja, listan kan göras hur lång som helst.
Att ha önskningar är, som vi tycker, en naturlig del av att vara människa. Lika naturligt som att ha en massa känslor att pendla mellan; arg, ledsen, grinig, irriterad, glad. Eller lika naturligt som att avsky sjukdomar och vara rädd för döden.
Vi är programmerade från barnsben att såhär är livet. Det går ut på att klara sig så bra som möjligt, och någon dos av elände får vi räkna med.

Självklart har jag varit inne i detta tänkande i många år. Det är svårt att motstå när hela ens omgivning beter sig som att allt detta är naturligt...!!!????

Det behövs en upplevelse av något bortom detta synsätt. En hjälp att skifta varseblivning.
Inget av detta jag räknade upp är idag det minsta naturligt i mina ögon. Det är i högsta grad onaturligt. Det som de flesta ser som naturligt är en vrångbild av vem man är. En skrattspegel.

När vi vet, genom egen erfarenhet, vem vi i Sanning Är, då upphör det som vi förut tyckte vara självklarheter.
Då vill vi tjäna ett högre syfte med det vi tänker, säger och gör. Vi inser att det finns en väg där det är fullt möjligt att uppleva inre frid NU.
Jag är fullständigt nöjd med det som är. Då finns det inget behov av att försöka tämja framtiden genom önskningar.
Gud Är.