Mitt retreat

Nu är jag tillbaka i "bullret" igen. Med det menar jag att jag lyssnar på musik, håller på med datorn, ja, är som vanligt igen. Det känns lite bullrigt faktiskt. Inte ljudmässigt så mycket som inuti. Där har det varit stilla, så stilla. Har inte gjort någonting, inte varit verksam. Lagat mat,klappat katten och gått en långpromenad, det är allt.
Suttit i soffan och stundom mediterat, stundom tittat på molnen. Tiden har räckt länge. Att vara i tystaden med sig själv känns oerhört närande. Inte för att jag fått några större insikter eller omvälvande upplevelser, men just detta att bara vara är så befriande.

Det som hände var att jag fick ett rejält gott skratt och en rejäl dos av tårar.
Först skrattet; satt ute i solen och njöt. En tanke for förbi, här behövs det krattas löv...Då hörde jag inuti; Lövad vare du Kristus!!! Lovad vare du Kristus säger man ju i kyrkan, men Lövad...Oj, vad jag skrattade. Länge...Skrattar nu också....

Igår kväll satt jag och läste ur EKIM, något jag inte läst på länge; "Kommer alla att dömas till sist?"
Ja, står det , men inte förrän domen tas emot utan rädsla.
Tårarna kom när jag läste domen;

"Helig är du, evig, fri och hel, i frid för evigt i Guds Hjärta.
Var är världen, och var är sorgen nu?"

Så otroligt vackert, så fullständigt befriande, så obeskrivligt mycket kärlek!
Är det någon som fortfarande tvivlar att det är Jesus som dikterat EKIM?