Skiftet

Ibland upplever jag att jag säger emot mig själv. Att det ploppar ur saker ur munnen som inte är relevanta längre. Oftast noterar jag det ganska snabbt. Då brukar jag skratta, därför att jag i grunden har upplevt skiftet.
Med det menar jag att min upplevelse på Teneriffa, då jag hörde att jag då och där, tog emot Soningen har fått mig att se igenom världens slöja och välja väg.
Att ta emot Soningen är vår enda uppgift, enligt EKIM. Vilket betyder att se bara Oskuldsfullhet i alla och överallt.
Men som sagt ibland känns det inte alls så. Kan känna mig trött och lite grinig, men kroppen äger inget självbestämmande. När detta sker sätter jag mig ner någonstans, toaletter är väldigt bra. När jag är ensam tar det inte lång stund förrän jag börjar skratta och genomskådar mitt tillstånd.
Känner total tillit till att Allt Är Väl. Även om jag hörde "fel" på Teneriffa, hyser jag ändå en förtröstan så stark att jag tror att jag skulle kunna flytta på berg! Jag VET att jag är Älskad bortom allt och Ett med min Skapare.
Detta har ingenting med kroppar att göra. Allt handlar om Anden, som är vårt Sanna Vara.
Det är därför det är så lätt att älska sin nästa som sig själv. Ser vi bortom kroppars personligheter, ser vi bara Ljus. Och Ljuset berättar om Vem Vi verkligen Är. Där finns ingen skuld. Finns det något annat att säga?