Medkänsla

Jag känner en kvinna som har ett litet barnbarn som är tre år och som snart ska dö i en hjärntumör.
Detta känns svårt, även för oss som står utanför. Döden blir så obarmhärtig när den kommer till barn.
Fast jag studerat EKIM i 22 år, så upplever jag att det ändå är svårt att hantera detta. Med det menar jag att jag lätt ser barnet och hela familjen som offer för någon slags orättvisa. Det är när jag är mitt i det, som jag tappar min väg, det är då jag gör döden verklig.
När jag sedan sitter hemma och mediterar, då vet jag precis hur det är, och då känner jag bara frid.
Jesus ber oss i EKIM om att använda rätt sorts medkänsla. Inte den, som genom att lida med personen, gör problemet verkligt. Nej, vi ombeds att överse det som vi ser som problem. Det är som sagt inte svårt när jag är hemma. Men när jag står öga mot öga med henne, då kommer mina tårar lätt.
När jag är hemma tänker jag till henne att döden inte finns, eftersom det här skenbara livet är en illusion. Att Livet i Anden är EVIGT. Det är det enda jag kan göra.
Jag har väldigt svårt att tänka mig att säga till henne; kära du, döden finns inte. Vi är kvar i Gud, separationen har aldrig hänt! Du kan inte skiljas från ditt barnbarn, det är en omöjlighet.
Självklart skulle detta inte vara kärleksfullt av mig. Ett sinne som inte har genomgått träning eller haft en egen upplevelse av Livet Bortom, kan inte ta till sig denna information.
Det jag ska göra hädanefter är att försöka, precis när det händer, att vara kvar i Sanningen och tänka det vackra och hoppfulla till henne. Detta att Gud älskar oss och att vi är ETT i Anden och aldrig har lämnat Källan.