Satt i soffan för en stund sedan och lyssnade på Snatam´s underbara musik, då ett tv-minne plötsligt dök upp i medvetandet. Det är säkert över 10 år sedan jag såg programmet, men ibland blir man så berörd att minnet aldrig glöms bort. Detta är ett sådant.
Stina Dabrowski hade en intervjuserie. Den här gången skulle hon intervjua en man som varit kursetta på handelshögskolan och som spåddes en lysande framtid.
Nu befinner vi oss i Indien och framför henne står en munk i ockrafärgade kläder med sin tiggarskål. Det är alltså denne man som valt ett helt annat liv än det som förväntades av honom hemma i Sverige.
Stina frågar ungefär så här:" Kan du förstå att vi hemma i Sverige tycker du är lite konstig som väljer det här livet, med bara en måltid om dagen och allt annat som hör till munklivet"?
Då ger han henne det ömmaste leendet och säger: "Du ska veta att vi munkar tycker det är ni som är konstiga."
Han tillade något som jag inte minns, men det räckte för mig.
Hans ögon strålade av lycksalighet och jag kände mig väldigt berörd av både hans ord, hans ögon och leende.
Idag känner jag att jag kan omfatta vad han menade.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar