TV-program

Idag mitt på dagen blev Pelle och jag sittandes och tittade på "Himlen kan vänta". Programmen handlade om några ganska unga människor som fått en dödlig sjukdom.
Vid frukost i morse hade jag sagt att jag upplever det så fattigt att det nästan aldrig talas om existensiella frågor.
Så sitter vi nu och ser på dessa potentiellt existensiella program. Vad fint att TV sänder sådant här, tänker jag.

Efter att ha tittat på alla programmen, repriser, blir jag undrande.
Hur kommer det sig att människor som upplever så mycket smärta, både fysiskt och psykiskt, inte vill veta mer om andlighet. Ingen tar upp frågan om hur andlighet skulle kunna hjälpa till i försonandet av det som händer dom.
Ingen söker någon sk. alternativ väg.
Ingen prövar meditation.
Ialla fall får vi som tittar, inte veta det.
Man vill bara inte dö.

Själv kan jag inte tänka mig ett liv utan medveten Gudsnärvaro.
Jag har levt i den andra omedvetna världen, men förstår idag inte hur jag orkade leva då.
Så meningslöst, så tomt.
Tänk så mycket prat och pladder om ingenting som ständigt flödar ut från TV, radio, och andra samkväm.
Idag vill jag bara ta del av detta pladder en liten stund, sedan går jag.

Jag väljer att vara med Gud i meditation istället.
Eller bara vara i tystnaden.

Skulle önska mina medmänniskor en egen upplevelse av ljus och frid.
En upplevelse som går bortom orden och jorden.
En upplevelse av gränslös Kärlek.
En upplevelse där Hem är något annat än kroppen.