Döden

TV-programmet Himlen kan vänta, som sändes igår kväll, där hittade jag det jag undrade över i mitt tidigare inlägg apropå dessa människors dödsdom.
Det gällde den unga kvinnan, Frida, som sökte andliga vägar i sitt helande. Vi fick se henne öva yoga och sjungandes ett mantra. Det gjorde mig glad!
Dom flesta i programmen, både de drabbade och anhöriga, hade fått ett nytt perspektiv på tillvaron. Man tog inte längre något för givet och man tog tillvara dagen på ett nytt sätt. De mänskliga relationerna hade blivit viktigare än förut.
Men just detta att så få av dom hade vänt sig inåt för att söka andligheten, förvånade mig.

Den här kroppen har inget med mig att göra.
Visst är det ett märkligt uttalande. Men det är så jag ser det.
Denna tanke uppstod en dag i mitt sinne. Kan inte säga när, men det är säkert ett par år sedan.
Därför är döden inte skrämmande. Döden handlar ju om kroppen, och har kroppen inget med mig att göra, vad finns det då att vara rädd för?
Smärtan såklart. Men den dagen jag får den här kroppens dödsdom antar jag att smärtan lämnar mig, antingen genom mitt andliga förhållningssätt eller genom artificiella metoder.
Lektionen i EKIM: "Jag är inte en kropp jag är fri, för jag är fortfarande som Gud skapade mig", detta har blivit sanningen för mig.
Jag identifierar mig med anden, inte kroppen. Därför kan det som verkligen är jag, inte dö. Det är en omöjlighet.
När kroppen ska dö, är det mer som, jaha. Ingen stor sak.
Pelle och jag har en sådan förnöjsamhet tillsammans och ser igenom dödens illusion, men vi inser ju också att när någon av oss går bort, kommer vi att sörja.
Det är helt OK. Men sorgen kommer inte att vara så länge.
Detta fick jag se när min älskade mamma dog. Jag var själv förvånad hur lätt det var.

Tänk dom människor som tar livet av sig. Dom tar livet av ingenting. Dom har så identifierat sig med kroppen att dom tror att dom blir fria när dom dör. Likaså med religiösa extremister, som tror att döden är något fint, bara man tar livet av sig för Guds sak.
Tänk vilket oerhört missförstånd. Döden är ingenting!! Absolut ingenting!! Därför att kroppen inte är ditt hem.
Ditt hem är i Gud, har alltid varit, kommer alltid att vara. Inte som kropp utan som ande. Så underbart!
Betyder detta att man ska förneka kroppen? Absolut inte. Man ska inte göra någonting. Det är endast genom andlig mognad vi kan komma till insikt.
Så länge du tror att kroppen är ditt hem så länge kommer du att identifiera dig med den.
När du ser igenom illusionen och inser att du inte kan "tjäna två herrar", sker ett val i ditt inre.
Valet mellan illusion-sanning , ego-Gud.
Det är då vi lämnar över till Helige Ande och ber om att få bli brukade. Kroppen blir nu ett redskap i Sanningens tjänst.