Att vara "vanlig".

Vanlig är ett vanskligt ord.
Vad det står för, finns väl många olika tolkningar på.

I betydelsen här, menar jag att jag är vanlig.
Ingen som inte känner mig mycket väl, vet någonting om min andliga väg.

Jag har aldrig försökt frälsa någon med att berätta om "En Kurs I Mirakler".
Har alltid känt stor respekt för andras vägar och tillit till att var och en finner sin väg när det är dags.
Denna blogg skiljer sig mycket från mitt tidigare förhållningssätt;
men en dag fick jag en sådan stark ingivelse att jag skulle berätta öppet om min andliga väg via blogg, och här är jag nu.

Mina arbetskamrater vet bara att jag är andligt intresserad.
Med mina mått mätt är det verkligen ett "understatement".
Få i min bekantskapskrets vet om min andliga inriktning. Jag menar inte då speciellt EKIM´s väg, utan att jag är hängiven Gud.
Min far vet ingenting. Jo, att jag mediterar.
Frågar ingen, säger jag ingenting.
Jag berättar endast om jag känner att jag ska göra det.
Ett svalt intresse räcker inte för att jag ska berätta.

När man varit i djupaste mörker och sedan få se Ljuset och veta att vi är ETT, efter det blir inget sig likt.
Tack vare EKIM kunde jag få bekräftelse på vad jag varit med om och också nyckeln till fortsättningen.
Det som är så underbart är ju att det inte är bara via ord som vi påverkar varandra.
Orden spelar faktiskt en mindre roll.

Min väg verkar inte att vara kallad till att stå på barikaderna och berätta om Ljuset.
Även om människor som träffar mig relativt ofta inte har någon aning om mitt inre liv, så har jag tillit till att Guds Kärlek strömmar genom mig.
Det räcker.