Livet är en berg-och dalbana

Många gånger har jag hört det uttrycket. Eller ibland uttryckt såhär angående en relation: ja, det går upp och ner som i alla relationer.

För mig är detta inte alls sant.
Mitt liv är ingen berg-och dalbana och min relation går inte upp och ner.

Det fanns en tid när det gjorde det, javisst. Längesedan nu.

När vi vänder oss till en andlig väg och verkligen vill se bortom alla klichéer, verkligen vill veta vad livet är, vad jag är, då öppnar sig en väg som slutligen blir stabil.
Stabil i den bemärkelsen att vad som än händer på ytan är grunden lagd.
Med det menar jag att det fortfarande kan se ut att hända saker som verkar jobbiga, men vår tolkning av dom är annorlunda.
Vi har fått verktyg, andliga verktyg.
Förlåtelsen, som beskriven i "En Kurs I Mirakler", är ett sådant verktyg.
Att välja att se med kärlekens ögon istället för med rädslans, likaså.
Men lösryckta ur sitt sammanhang fungerar dom inte hela vägen ut. Grunden måste läggas.
Vad gäller EKIM, behöver man läsa hela boken, göra alla övningarna. Det finns en mening med hur den är uppbyggd.

Det verkar som de flesta människor är som ett rö för vinden. Hoppsan, nu flög jag ditåt, hoppsan nu åt andra hållet....
Ingen grund att stå på, ialla fall ingen varaktig.
Just detta att veta vem man i sanning är, det är det som gör att lugnet blir varaktigt. Det tar oftast tid för att nå en andlig mognad.

Att ena dagen må hur bra som helst och några dagar, veckor, senare känna sig som en vissen blomma, detta är tecknet på att du inte lagt grunden rätt.

Försök igen!