Semester

Är nu i Skåne och njuter av havet och härlig samvaro.
Samtidigt är båda våras ensamma föräldrar på sjukhus. Det är så lätt att gå in i att tycka synd om. Att tro att vi måste släppa allt vi har för händer och vara vid deras sida. Det är ju inget fel att vara vid deras sida om man känner sig vägledd att vara det.
I allt vi gör och säger handlar det om var det kommer ifrån.
Kommer det från rädsla; vi duger inte, mamma-pappa blir besvikna om jag inte är där, vad ska sjukhuspersonalen säga, syskonen?
Är det från rädsla vi handlar, hjälper vi inte till med helandet. Då är skulden närvarande och det är den som vi bekänner oss till.
Kommer vårt handlande från Helige Ande, vet vi att fysisk närvaro inte är det enda sättet att vara där hos dom. Då vet vi att genom att be och meditera, öppnar vi för det sanna helandet, det i sinnet. Då är vi som mest hjälpsamma.
Jag vaknade i natt halv tre och kände att jag skulle meditera. Bad Jesus att vara med far.
Det är så jag skall handla just nu, kanske är det annorlunda imorgon. Jag lyssnar...