Att distansera sig

Satt och kontemplerade. Då insåg jag att jag är på väg att distansera mig från min far. Han är nu sjuk och pockar på uppmärksamhet.
Så länge som jag tror att jag har något ansvar i det yttre, så länge måste jag hitta en balans. Inte ge för mycket, inte för lite.
Det var detta jag såg när jag satt i soffan.
Började känna att jag måste hålla honom på avstånd för att jag själv skall må bra.
Började separera mig från honom.
Det är inte den vägen jag vill gå.
Jag vet att den enda sanna vägen är att be om hjälp. I varje sekund. Att öppna sig så att det inte är någon skillnad på mig och hjälpen. Dom är ett. Då blir det sant.
Frestelsen är stor att titta in i framtiden och undra hur det ska gå. Då blir det suckar och orostankar.
Bortom våra kroppar är vi ett. I Anden. Den vetskapen har jag. Därför behöver jag inte separera mig från far. Inte i Anden. Och det är det som gör skillnad. Visst ska jag fortfarande lyssna på vad jag skall göra och inte göra. Viss distans behövs just nu. Men inte separera mig från honom i sinnet. Inte tro att jag överhuvudtaget kan det!
Tack för att jag fick klarhet i skillnaden mellan att distansera sig och att separera sig.
Jag lyssnar och följer....