Den välsignade glömskan

I morse kom jag på att jag skulle skriva om att jag är tacksam för att jag har så lätt för att glömma.
Nu när matlagningen, bakningen och disken var klar, kom jag på att jag redan hade ett ämne för dagens blogg. Så kom jag inte på vad det var....!!!!???? Hade redan glömt. Tack och lov tog det bara en kort stund, så kom jag ihåg.
Den sortens glömska är ju inte välsignad.

Nej, den välsignade glömskan har med smärtsamma saker att göra. Som när jag var svårt sjuk; alla undersökningar, fysisk och psykisk smärta.
Eller när jag var i det mörkaste mörker.
Eller smärtsamma barndomsminnen.
Eller alla dumma grejer jag själv sagt och gjort.
Vilken lycka att mitt minne inte håller fast vid detta!
Sedan vet jag att jag har vissa "men" från sjukdomsperioden, men det är bara att acceptera.
När sinnet fokuserar på nuet, blir det innevarande ögonblicket det som är sant. Kommer det upp smärta som har med det förgångna att göra har jag nu ett redskap i EKIM, nämligen; förlåtelsen.
Att med visshet veta att vad som än händer/har hänt, så är jag älskad bortom vad som går att med ord beskriva, är stort! Inte nog med det, Gud vet inte ens om att det hänt något. Han vet endast att jag vilar i Honom och inget annat kan vara sant!
Det är endast på den här skenbara nivån, i den felaktiga varseblivningen, som det överhuvudtaget går att uppleva smärta. Projektion ger upphov till varseblivning.
Vi upplever smärta därför att vi tror att det är möjligt att uppleva smärta. Vi tror oss vara kroppar och separerade från Gud. För att lindra smärtan av att ha vänt oss från Gud, lägger vi alltid den omedvetna skulden utanför oss själva. Det är ditt fel....
Är tacksam för mitt minne av mitt Sanna Hem. Allt annat kan jag glömma, men aldrig detta....
Det finns bara ett Själv, skapat av Gud.
Den insikten är det vi kallar för: Upplysning.