Tusselina och speciellheten

Ja, igår var det då dags att åka in till veterinären och avliva vår älskade Tusselina.

Hennes personlighet hade ändrats radikalt senaste tiden. Hennes liv gick ut på att äta och sova. Äta kopiösa mängder och ändå var hon mager. Men så kan det fungera med kattdiabetes fick vi höra av veterinären. Hon hade inget värdigt liv längre.
Så beslutet att avliva henne var egentligen inte svårt att ta.

Men när vi väl var där och väntade på sprutan kommer ju tårarna.
Men det var ingen känsla av sorg egentligen.
När vi åkte hem talade Pelle och jag om all glädje hon gett oss. Hur kommunikativ hon var med att alltid svara på tilltal. Vi log åt minnena.
Väl hemma igen grävde vi en grop i utkanten av vår tomt och begravde henne där. Hon blev tio och ett halvt år, och hon har haft ett lyckligt liv.


Det är underbart att känna hur sinnesträningen i EKIM och Helige Andes hjälp har gjort att jag ser klart. Bara det att veta att kroppar inte kan förenas utan endast sinnen. Att verkligen kunna omfatta detta.
Och speciellheten som hela egovärlden går ut på. Vi vill vara speciella för vår partner, speciella på arbetet, speciella för våra djur osv.
Varför?
Därför att vi identifierar oss med kroppen. Får inte kroppen bevis på att den är speciell tynar ju egot bort. Det är väldigt hotfullt för egot.

Döden blir ju inte skrämmande när vi vet att endast sinnen kan förenas. Då är vi alltid tillsammans, oavsett vad som ser ut att hända med kroppen.
Att alltid komma ihåg att allt som ser ut att hända, är en dröm.
Vi är ETT.