Många människor tror på reinkarnation. Inte bara inom den hinduistiska och buddistiska läran, utan även inom kristendomen. Men framförallt inom det som brukar kallas privatreligiositet. Med detta uttryck menas, att man inte tillhör någon organiserad religion eller sammanslutning, utan har sin egen tro-andlighet.
Min mor som inte var religiös, trodde benhårt på reinkarnation. Var hon fick det ifrån vet jag inte. Jag upplevde henne inte som privatreligiös heller.
Antagligen fick jag med mig denna tro från barnsben. Har alltid, precis som mamma, tyckt att det måste ju vara självklart att själen fortsätter att utvecklas liv efter liv. Inte kan det vara så att man lever ett liv och får inga fler chanser.
Sedan jag började studera EKIM har begreppet reinkarnation blivit ganska ointressant.
I EKIM står det ungefär så här; Reinkarnation är bra på det sättet att man börjar förstå att livet är evigt. Men till syvende och sist är reinkarnation omöjlig.
Jag har ett reinkarnationsminne och vill inte förringa människors upplevelser från andra liv. Det är ju så att, så länge den här skenbara verkligheten, där reinkarnations begreppet ingår, fortfarande har sin dragningskraft, så kan vi inte se bortom dualiteten. Eftersom du tror på den här världens verklighet, vittnar den om det du tror på.
Men kroppen har egentligen inget med LIVET att göra. Det Eviga Livet.
Det är fullt möjligt att omfatta tanken på att kroppar inte finns och det är ju därför som reinkarnation inte kan vara sant, eftersom det förutsätter en kropp.
Livet är Ande, för Evigt omslutet i Gud. Ett. Ljus.Utsträckande. Kärlek.
I meditationen upplöses min kropp och jag svävar. Känner inte av någon tyngd. Tack vare sinnesträningen i EKIM och min uppenbarelse, får jag hjälp med att öva mig i kroppens icke-vara. Det är en lättnad att inte identifiera sig med den! Jag har också på senare tid kunnat upphäva smärta bara genom att tänka på min Sanna Identitet som Ande.
Kanske återkommer jag om detta i ett senare inlägg. Likaså om mina tankar angående min kroppsliga död.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Roligt med en sådan blogg! Jag är första gången här. Vad bra att du skriver om "inkarnation". Jag har precis läst en bok ("Hur människoöden tvinas" av Oscar Bush) där inkarnationer beskrivs på ett färgrikt sätt och de steg som krävs för att komma till insikt om att man ska känna kärlek för varandra kallar man för "andlig utveckling". Boken återspeglar inte heller min tro, men är mycket underhållande. Tyvärr verkar budskapet vara att smärtan är en del av livet och får oss att växa. Ja, jag ska inte döma, men nog skulle jag inte låta någon lida... För den som har läst det ser jag dock en intressant företeelse: i boken talar man om att det yttre brukar återspegla ens inre tillstånd.
Utan att framstå som uppnosig önskar jag också förvissa läsare att livet i universums olika dimensioner är skuggor jämfört med Livet med stort L. Följer vi inte ACIM identifierar vi oss lätt med kroppar (fysiska och eteriska), och därtill kommer så kallade "minnen", som du skriver, påverka den som tror sig vara en liten människa. Att göra sig helt fri från tron på att det jordliga eller universiella livet är en verklighet kan ta tid. Vi som har funnit Mirakelkursen får hålla oss till den - annars kan vi kanske bli förvirrade eller "förlora tid" av prat om chakran, utanför kroppen upplevelser, resor till andra planeter och dylikt :-)
Med glädje.
Skicka en kommentar