Om att gå fel

Har känt mig långt från Jesus och vägledningen under ett par veckor. Förstod inte varför. Min hälsa har inte heller varit bra. Jag har verkligen bett om hjälp och idag, genom ett andligt samtal med Pelle, föll bitarna på plats.
För någon månad sedan blev jag så trött på min far och hans gnidenhet och hur han behandlade mig. Jag reagerade med att tala om detta för honom.
Jag höll honom på avstånd under några dagar tills jag kom på att jag inte ska döma honom utan bara hans handlingar.
Men idag hände miraklet!
Jag har ingen rätt att döma överhuvudtaget. Inte ens att korrigera en broder. Gör jag det förstärker jag endast tron på att den här världen är verklig, att kroppar är verkliga och lär ut korsfästelse.
Det blev en omedelbar förändring i mig.
Genast visste jag att han liksom jag, är totalt oskyldiga. Detta har jag vetat förut, men glömde bort det en liten stund. Istället gick jag in i att psykologisera.
Känner det som en stor gåva att få en sådan klarhet.
Detta var inte bara i huvudet utan hela min kropp svarade an. Genast blev jag piggare och kände mig frisk.
”Lär endast ut kärlek, för det är vad du är”, så står det i EKIM. Och det är mitt enda mål, det absolut enda jag vill.
Tror att det är nödvändigt att ha fått en upplevelse av Ettheten för att kunna ta till sig vissheten om en broders fullkomliga oskuldsfullhet.
Ibland går det inte ändå…frestelsen blir för stor. Frestelsen av att…minsann, jag tar ingen skit….han är ju störd….nu får det vara nog….dömer bara hans handlingar…..
Frestelsen är oftast att vi vill ha rätt.
Skulle jag rättfärdiga mitt synsätt på pappa skulle jag inte vara lycklig. Jag skulle korsfästa oss båda.
Tack för att jag tog emot Soningen på Teneriffa härom året.
Utan den omvälvande upplevelsen kanske jag inte skulle hittat tillbaka lika lätt.
Efter insikten idag har jag gråtit tacksamhetstårar och varit nära Jesus en låååååååååång stund.
Det känns som att gå ut från dimman rakt in i solljuset.
LJUSET ÄR TILLBAKA. TACK!