Kompromisslöshet

Detta att inte döma, är totalt kompromisslöst.
När jag upptäckte det som hade hänt mig efter att jag hade dömt min far, se gårdagens inlägg, insåg jag fullt ut hur kompromisslöst detta förhållningssätt måste vara för att fungera.
Jag kan inte "komma undan" med ens den minsta lilla suck. Allt negativt jag tänker om min medmänniska ger genast ett resultat i hur jag mår.
Detta därför att jag upplever mig att ha rätt att förhålla mig negativt till en medmänniska. Allt från den minsta lilla irritation till avståndstagande, allt är detsamma.
Att omedelbart komma ihåg förlåtelsen är oerhört viktigt, för dig själv.
Det är genom att förlåta ditt dömande seende som du ber om hjälp att få dömandet ogjort.
Det finns inga undantag!
Guds barn är helt utan skuld!
För att kunna förlåta det som inte har några effekter och det som inte är evigt kan inte ha några effekter, då inser man att kroppen inte är verklig.
Den här världen är inte verklig.
När jag ser med dom ögonen känns det som att jag fylls med en kärlek som är bortom orden.
Dömandet går ju per automatik, om vi inte ser upp.
Eller rättare sagt; ber om hjälp. Vi kan inte klara detta själva, Helige Ande är hjälparen.
Idag fick jag återigen en övning. Var på väg hem i bilen när en långtradare dundrade in i rondellen med hög fart. Jag var nästan inne i rondellen och fick bromsa tvärt och då säger jag några väl valda ord...inte några jag vill upprepa här.
Denna gång kom jag snabbt ihåg att förlåta både mig själv och långtradarchauffören.
Egentligen finns det ju ingen därute, jag projicerar hela "filmen" utanför, just för att slippa ta ansvar och istället kunna skylla på andra. Så fungerar den omedvetna skulden, skulden vi alla bär på för att vi tror att Gud söker hämnd för att vi lämnat Honom.
Så fort jag kom in i förlåtelsen spred sig värme och glädje i mitt inre.
Tänk att det kan ändra sig så snabbt!
Vi får göra fel...Annars skulle vi inte behöve "En Kurs I Mirakler", grejen är bara att vilja se rätt, att välja Kärlek istället för rädsla.

När vi kommer ihåg vår ETTHET i Gud, att vi aldrig lämnat Himlen, det är då vi släpper taget om skulden och vilar i Kärleken.
Då vet vi att DET FINNS INGEN SKULD.
Där, just där är SONINGEN.