Gick från Majorna ner till stan och rätt som det var utan förvarning började tårarna rinna. Kunde inte sluta. Det är inte så lätt att gå på stan och gråta.
Jag närmade mig Domkyrkan och bestämde mig för att sitta där ett tag.
Gråten fortsatte.
Den handlade om att jag har en så stark längtan att berätta om Ljuset. Berätta hur älskade vi alla är. Berätta vad förlåtelsen kan göra för var och en. Berätta hur skulden får oss att projicera. Berätta om Hjälparen.
Missionera är nog inte rätt ord. Jag har inget behov av att omvända någon. Bara berätta om min väg och dela med mig. Som det jag gör här på bloggen.
Det känns som att något står ivägen. Känns som att det är dags nu, men jag vet inte hur.
Behöver ta reda på om/vad som ligger ivägen.
När jag fick min uppenbarelse fick jag också en sådan respekt för andras väg. Detta gjorde att jag inte pratade om "A Course In Miracles" med någon på många år!
Men idag har jag fått verktyg i EKIM, men det är inte den jag vill missionera om, utan Ljuset-Gud- Kärleken.
Detta är oberoende av böcker, ledare.
Det handlar enbart om den egna upplevelsen.
Jag väntar i tillit.......
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Älskade vän!
Du vittnar om detta genom att bara vara du, där du går genom världen, en ljusbärare. Så har du varit och så är du för mig, för alltid.
Med tacksamhet och kärlek från din vän E-B
Ewa, tack för dina värmande ord.
Visst vet jag att det är så som du säger. Har ju bloggat om detta förut, detta att det inte handlar om att göra något, utan om att vara.
Men ibland bryter något annat fram i mig som jag inte riktigt får fatt på.....
Skicka en kommentar