Om tiden....

Mitt minne är verkligen inte bra. Jag upplever minnet och tid som väldigt konstiga.
Ibland känns det som om tid inte alls finns....och ibland är den evighetslång.
Trots att mitt minne är kort brukar jag med visshet säga att Uppvaknadet till ditt Sanna Väsen, bara är ett minne bort.......
Hur kan jag veta det så säkert, frågar jag mig.

Nu när jag satt och läste ur EKIM, läser jag just om minnet och tid. Då inser jag att minnen har inget med tid att göra.
Hör här:

"Du har så länge varit van vid att tro att minnet endast innehåller det som är förgånget, att det är svårt för dig att inse att det är en färdighet som kan minnas nu.

Det finns ingen länk mellan minnet och det förgångna. Om du vill ha den där, då finns den där. Men det är bara din önskan som har gjort länken, och endast du har hållit fast vid den vid en del av tiden där skulden fortfarande tycks dröja kvar.
Den Helige Andes användning av minnet är helt oberoende av tiden. Han försöker inte använda det som ett medel för att hålla kvar det förgångna, utan snarare som ett sätt att låta det försvinna.

Den Helige Ande kan förvisso använda sig av minnet, för Gud Själv finns där.

Det du kommer ihåg har aldrig funnits. Det kom från en orsakslöshet som du blandade ihop med orsak. Du kan inte annat än skratta åt det, när du lär dig att du kommit ihåg konsekvenser som var utan orsak och aldrig skulle kunna vara verkningar.

Kom inte ihåg någonting av det du lärt dig själv, för din undervisning var dålig. Och vem skulle behålla en vettlös lektion i sitt sinne, när han kan lära sig och kan bevara en som är bättre? När gamla minnen dyker upp, kom då ihåg att deras orsak är borta. Och därför kan du inte förstå vad de är till för. Låt inte den orsak som du vill ge dem nu vara den som gjorde dem till vad de var, eller tycktes vara.
Var glad att den är borta, för det är detta som du vill bli förlåten för. Och se istället de nya verkningarna av en orsak som accepteras nu, med konsekvenser här.
de kommer att förvåna dig med sin skönhet."

Ur En Kurs I Mirakler, textboken kapitel 28