Ensamtid

Det känns alltid skönt när Pelle är borta något-några dygn då och då.
I morse åkte han och kommer hem i morgon eftermiddag.
Denna tid är att helt vara i mig själv. Eftersom Pelle jobbar 30 meter från vårt hus kommer han och fikar och äter lunch, därför blir min tid uppbruten. Det är underbart att leva i ett så fruktbart äktenskap och i så många år, helt ljuvligt!
Men som sagt, jag behöver obruten ensamtid då och då.
Det som oftast händer är att jag bara sitter och tittar. Tittar på himlen, låter tankarna komma och gå som dom vill.
Ibland mediterar jag.
Och ibland vill kroppen gråta. Ganska ofta faktiskt. Gråten kommer bara och jag låter det ske utan att analysera.
I dag började tårarna komma men så plötsligt började jag skratta! Det fanns ingen gråt där! Jag konstaterade att gråten var borta. Endast ett leende fanns på mina läppar.
Har vissa planer på att jobba med vårt kursupplägg: Upptäckten, men får bara acceptera att än så länge denna dag har det inte blivit något gjort.
Det är en sådan lättnad när vi accepterar istället för att kämpa och ha massa ambitioner.
Jag har tillit till att det blir som det ska bli.