Toppen av ett isberg...

Det är inte riktigt det jag menar.
Försöker återigen att säga att det är så lite vi kan se och omfatta.
Jag tror att jag vet och förstår, men emellanåt är jag helt på det klara med att jag inte vet någonting!
Det är inte frustrerande för mig, tvärtom, jag känner en lättnad. Det är befriande att komma ihåg att jag knappt har något perspektiv alls, därför är det ingen idé att döma eller bedöma. Speciellt när det gäller människor.
Men ofta glömmer jag bort...bedömer och tror att jag vet.
Men oj, så skönt när jag då sätter mig ner i stillhet och bara låter allt falla av mig...släppa all bedömning vad som är bra eller dåligt..jag vet inte.
Denna förtröstan skulle inte vara möjlig om jag inte visste att Helige Ande är den som vet och som jag bjudit in att leda mig.