Döden som befrielsen

Fick igår veta att en man som jag varit på kurs hos hade avlidit, tror inte att han fyllt fyrtio. Hans hjärta stannade i sömnen.
Av hans kollega fick jag höra att; han längtade Hem och att han nu fått komma Hem och säkert är lycklig för det, ungefär så sa hon.
Det är en syn på döden och därefter, som många traditionellt kristna hyser liksom även andra utövare av andra religioner.
Tänker på självmordsbombare som ser döden som någon slags befriare.
Eller vanliga kristna som tror att livet efter detta i himlen är mycket bättre.
Märkligt nog finns det också sk. nyandliga som även ser det på detta viset.

Döden är ingenting. Eftersom denna verklighet här på jorden är en illusion och döden tillhör jordelivet, kan inte döden vara annat än ingenting.
Att då tro att livet på "andra sidan" skulle vara bättre eller sämre, är ytterligare ett försök att göra den här världen verklig.

Döden kan aldrig ge befrielse. Därför att kroppen är inte din essens. Kroppen har ingenting att göra med det som verkligen är Du.
Allt vi gör i detta jordeliv gör vi för att tillfredsställa kroppen eller straffa den. Kroppen är rädslans instrument och döden rädslans "bevis".
Att helt se bortom kroppen är inte många förunnat.
Vi kan få glimtar av sällheten där vi är Ande, men att helt vara i denna sällhet hela tiden är så gott som omöjligt i denna sk. verklighet.
Raman Maharashi och Ananda Moyi Ma, är två indiska visa personer som jag läst om och som tycktes befinna sig i sällhetsflödet för det mesta.

När så döden infinner sig behöver vi såklart sörja och låta smärtan ha sin tid. Det är ingen vits att käckt säga att ; det inte är verkligt, hahaha.
Det är ett förnekande som inte gagnar någon.
Men det som är viktigt är att ha perspektivet klart för sig. Vi behöver inte stanna i sorgen och smärtan länge.
När vi vet att inget har hänt, vi är kvar i Gud, det är då skrattet infinner sig. Skrattet som kommer av den verkliga befrielsen.
Den av att veta att VI ÄR ETT.