När bitarna faller på plats.

När vägledningen är sådan att vi behöver avbryta eller ta en paus från släktingar eller vänner, är det bara så det är. Vi behöver inte värdera det.
Vet själv att jag många gånger känt sorg över min fars oförmåga att öppna sitt hjärta och att se sig själv utifrån. Men jag vet ingenting. Detta är nyckeln: jag vet ingenting! Vi har som sagt inte hela perspektivet.
Det viktiga är att inte svara an med attack, varken i tankar, ord eller handling.
Allt det "dumma" någon säger eller gör, är endast ett rop på kärlek och den enda responsen är förlåtelse.
Många gånger behöver detta inte ske i det fysiska. Många gånger har jag försökt att nå min far, många gånger har mirakler skett. Så hör jag då att; nu är det dags att avsluta den fysiska kontakten. Det är inte lätt. Men när jag kommer ihåg att jag vet ingenting, och att jag inte hyser något agg, då blir det mycket lättare att acceptera.
Hädanefter är det den tysta kommunikationen som gäller. Där jag ser min far bada i Ljus, där vi är ETT och allt är väl.
Så lämnar jag över till Jesus att ta hand om far. Han är i goda händer!
Kanske ska vi inte ses mer i den här fysiska världen eller så ska vi det.
Jag lyssnar och följer.

Apropå vägledning. Idag tog Pelle och jag en biltur till ett vackert ställe. Vi hittade ett mysigt café och när vi skulle hemåt tog vi en annan väg. Grusvägen gick genom skogen och plötsligt kändes det som om en vit älg skulle dyka upp. Jag sa det till Pelle och han saktade ner farten.
Vi hade kört någon halvmil när i en glänta 10-15 vita kossor syntes! Helvita!
Jag började skratta...det var detta som var det stora vita djuret i min vision....
Så ibland tolkar vi lite fel.......

Det enda som gör att vi kan veta om vi tolkat vägledningen rätt är en känsla av frid.
Sedan ska vi inte glömma att fråga inåt. Vid varje beslut.

Vad gäller kossa eller älg, känns det inte så aktuellt med känslan av frid.....