Egots sista utpost

Själens mörka natt. Ja, det finns fler benämningar på när mörkret tar över och det annars så klara ljuset ser ut att försvinna.
När David var här tog jag upp min diagnosticerade posttraumatiska stress, som i vissa situationer blint slår till. Den härrör från min sjukdomsperiod för över trettio år sedan, när jag för att bli räddad till livet, genomgick ett antal operationer på väldigt kort tid. Dessutom en del andra mycket jobbiga undersökningar.
När något händer där dessa minnen av total maktlöshet kommer över mig blir jag alldeles förkrossad. Ljuset, som jag annars lever i, förmörkas.
Det är inte långa stunder, men dom räcker. Jag vill inte ha dom alls längre.
Jag vet ju varför detta kan hända. Då talar jag inte om vad vetenskapen säger om amydala-reaktioner, utan om att jag glömde bort mitt Sanna Vara.
Reaktionen är så irrationell och så överväldigande, att jag inte hinner/kommer ihåg att be om hjälp.
Efter retreatet, känner jag att jag nu verkligen vill ta denna gamla smärta upp till ytan och bli av med den.
Jag har förut inte verkligen bett Helige Ande om hjälp att upplösa denna rädsla.
Det har jag nu gjort.
Dessutom har jag hittat ett par mirakelprinciper ur EKIM, som hjälper mig just nu.
Jag är fullständigt övertygad att vi får hjälp om vi verkligen vill ha det.
Vet inte varför jag inte bett om hjälp tidigare. Jag ser det som egots sista utpost.
Men egot kan inte finnas utan min tro på det.
Jag tror inte på rädsla-mörker.
Jag tror på kärleken-ljuset.