Att stanna i ljuset

Ibland händer det saker som gör att rädslan tar över.
Vi som läser EKIM vet att det alltid är rädsla, när glädjen är frånvarande. En irritation eller ett mord, och allt däremellan, är sprunget ur rädsla.
Rädsla=ego.
När egot fått en lillfinger, tar det lätt hela handen.
Åerigen handlar det om vaksamhet.
Att ge efter för rädslan, även om det bara är en liten irritation, bjuder in egot att ta för sig.
När egot känner sig hotat, vilket det gör när vi helt och hållet väljer Gud istället för egot, får det taggar som kardborren. Svårt att bli av med. Vi kanske börjar älta gamla oförrätter, eller känner oss kränkta.
Eller som i mitt fall, minnen från min sjukdomsperiod när jag var i tjugo-års åldern, som ploppar upp när jag upplever maktlöshet.
Jag har varit hos terapeufter och fått veta att jag har posttraumatisk stress.
Häromdagen hände en sådan grej igen som triggar igång detta. Jag blir alldeles övermiggiven.
Denna gång tog det ett par dagar innan jag pratade med Pelle om det. Vår annars så underbara kommunikation fungerade inte och som vanligt tycker egot att det är någon annans fel.
Idag kom vi igenom det och jag kunde berätta och tillsammans genomskådade vi hela bilden.
Att stanna i ljuset, i helandet, är det enda jag vill.
Jag ber Helige Ande ta bort denna posttraumatiska stress från mig.
Bortom drömmen finns det endast LJUS och INGENTING ANNAT!!!
Låt mig komma tillbaka till detta seende.
TACK.