Att inte känna sig värdig

Detta att inte känna sig värdig verkar vara ganska utbrett.
Det är på något sätt som att man måste vara perfekt i Guds ögon för att få ta del av Nåden.

I själva verket är det ju precis tvärtom. Vi är inte perfekta, just därför skickar Gud sin hjälpare: Helige Ande, så att vi ska se att djupast sett är vi perfekta precis just NU. Vi kan inte vara något annat eftersom vi är av Gud.

Men i vår vanliga värld kan denna insikt synas långt bort. Vi kämpar och strävar, ofta med skuld och skam som följeslagare. En bluff är vad vi är.

Just nu är jag inne i en fas där jag känner mig "dålig" för att jag sagt ifrån på skarpen till far. Samtidigt känner jag mig sann, men med en liten känsla av att det är synd om honom. Flera gånger förut har jag varit med om mirakler med honom, men denna gången fungerade det inte så.

Men, om vi var perfekta i denna värld, då skulle vi inte behöva någon Hjälpare.
När vi erkänner våra tillkortakommanden, tar upp dom till ytan och ber om hjälp, det är då vi får all hjälp vi behöver. Det enda som vi behöver komma ihåg är att inte dölja något, Helige Ande vill hela alla våra svagheter. Gömmer vi någon, bjuder vi inte in helandet och förblir i svagheten.

Känner mig så tacksam för att jag fått SE mitt värde i uppenbarelsen och i Soningupplevelsen.
Detta gör att jag inte kan känna mig ovärdig. Helt omöjligt!
När jag går in i att jag "borde gjort bättre" ifrån mig, är det bara egot som talar.
Det jag lär mig på detta med far är att jag fortfarande behöver Hjälp med helandet.
Jag ska verkligen se djupt in i mig själv så att jag inte döljer något för Helige Ande.