övning i icke-dömande

Igår när jag satte på Tv-n hamnade jag i kunskapskanalen och det var ett seminarium om barn som far illa.
Min spontana reaktion var att zappa vidare bland kanalerna, eftersom ämnet är så jobbigt.
Men jag stannade kvar.......

Den ena efter den andra föreläsaren tog upp olika vinklar på temat.
Sedan kom denna man som i detalj och med namn på barn som blivit misshandlade till döds och där samhället misslyckats att ta tag i fallet i tid.

Jag satt kvar. Det som hände mig var alldeles nytt. Förut skulle jag blivit upprörd, arg och ledsen.
Nu var jag i ett tillstånd av förlåtande. Jag blev inte upprörd. Jag var neutral. Men jag kände en Kärlek utsträckas till alla som varit inblandade i dessa barn öde, inklusive barnen själva.
Förlåtelsen var lika med Kärlek. Det var som om jag kunde smeka varsamt och ömt förövarens själ och säga: allt är väl, du drömmer bara.
Det var som om det aldrig hade hänt. Det var borta.

ALLT ÄR I SANNING VÄL.