Galenskap

Genom åren har jag då och då känt att jag t.ex bara vill ha 4 klänningar. Två på sommaren och två på vintern. Inga andra kläder, förstås någon varm vinterkappa också.
Det som kommer till uttryck i den längtan är att jag är i kontakt med Gud och vet att jag vilar i Honom. Jag behöver inte så mycket i den här världen då. Det är som om allt detta bjäfs, ja, hela existensen i denna värld är bjäfs...och jag känner mig inte delaktig. Det är som om mitt inre osynliga tar över och det andra pockar inte längre på.

Nu är det ett tag sedan jag kände så. Kanske jag aldrig mer kommer att uppleva det på liknande sätt.

Idag kom jag att tänka på Mirabai i Indien som var så totalt hängiven Gud att det enda hon gjorde var att dansa och sjunga. Överallt, i templen och överallt där det inte var passande. Många gånger greps hon, men hon bara fortsatte att sjunga. Hon skulle giftas bort, men klargjorde att den ende hon ska gifta sig med är Gud.

Ananda Moy Ma var en indiskt kvinna som var så uppslukad i Gud att hon varken åt eller drack. Hennes medföljande sällskap fick mata henne för att hon skulle få någon mat. för henne var det ingen skillnad på deras eller hennes egna händer, hon såg alla som ett. Hon var oftast försjunken i samadhi, som är ett tillstånd av lycksalighet.

Inget av denna världens bjäfs berörde dom.
Många kallar det nog för galenskap. Jag kallar det för sann hängivenhet.

Jag kan på något sätt förnimma hur det var för dom.
När Gud helt och hållet är i första rummet.