Dessa tre ord kom till mig i morse när jag satt i solen och kontemplerade.
Blir alltid så hänförd när jag ser tillbaka på min egen utveckling. Ser den röda tråden som jag inte ser innan, men så tydligt när jag tittar bakåt i mitt liv.
Känner sådan glädje att jag i tjugoårs-åldern blev så svårt sjuk att läkarna inte visste om jag skulle överleva. Vilken lycka att jag då och där fick en chans till utveckling.
Innan dess hade mitt liv bara varit i inveckling. Med det menar jag att det jag trodde var jag var invecklat, var bara ego. Det var bara kroppen jag trodde på då. Det var min tro, för övrigt var jag ateist. I denna smärtsamma tid, när kroppen blev en skugga av sitt vackra jag, då fanns det en springa i skynket, en öppning i slöjan, där något som kallas utveckling började.
Var inte medveten om när det började, men ganska snart efter jag kom hem från sjukhuset började något hända i mitt inre. Har hört att det är vanligt med andliga "språng" när man vandrar ut och in i medvetslöshet. Kanske var det det som hände, jag vet inte. Vet bara att jag började se annorlunda på livet. Kände som att någon vakade över mig och varsamt ledde mina steg. Lämnade min dåvarande sambo för att börja ett främmande liv i ny stad. Detta känns nu efteråt som ett mirakel, hur kunde jag som var så bräcklig, efter den tre månader långa vistelsen på sjukhuset och med en underbar man vid min sida, redan efter ett år lämna allt och börja ett okänt liv. Som sagt efteråt kan jag se tråden. Jag träffade "rätt" personer och mitt liv tog en annan vändning. Började se inåt, min utveckling hade tagit fart. Sju år senare hamnade jag i ett djupt mörker, senare med en uppenbarelse som totalt transformerade mitt liv. För mig var det Jesus som kallade. Inte konstigt att jag med sådan visshet visste att EKIM var till mig!
Nu står jag idag och ser på min avveckling. Egots avveckling. Idag känner jag vägledningen tydligare och har en vetskap om mitt Värde som Guds Älskade. Är så fascinerad över hur fort allt går. Det är inte märkligt egentligen eftersom tiden inte är linjär, men ändå. Kan titta på en reaktion jag hade bara för en månad sedan, och inte förstå hur jag kunde reagera så. Önskningar försvinner, friden utökas. Glädjen över ingenting, är enorm. Med det menar jag att glädjen inte är beroende av något i det yttre. Den liksom bubblar fram inifrån och får mig ibland att gråta av lycksalighet. Ibland får den mig att rent fysiskt skutta. Ja, avvecklingen är sanneligen på G.
fredag 7 augusti 2009
torsdag 6 augusti 2009
Bristtänkande
Pelle och jag talade idag om brist. Så ofta vi tror att vi ska behöva betala för att vi har det så bra. Att det finns ett pris för vår lycka och framgång.
Jag har i många år sagt att människans största problem är att hon inte vet att hon är värd att ha det bra.
Förut har jag psykologiserat och hittat förklaringar i människors barndom, varför dom inte ser sig värda. Det har ju sin betydelse. Pelle och jag gjorde ett mirakulöst arbete med varann i många år sedan vi träffats. Gick igenom trauman och speglade varann och var tillåtande. Tror att det är viktigt att ha gått igenom en sådan fas, som en grund att stå på, när man sedan fortsätter sin andliga utveckling.
Men idag ser jag bortom psykologin, idag ser jag bortom kroppen.
Bristtänkande generar rädsla och kommer av skuld. All rädsla kommer av en omedveten skuld. Skulden härrör sig från att vi tror att vi lämnat Gud och "priset" vi får betala är Gud´s hämnd.
Att få upp sina problem i ljuset är bra och att se att inget på formens nivå kan hjälpa mig. Att tro att vi har många problem är en illusion, det finns bara ett enda. Det är detta, att vi tror på separationen.
Om vi identifierar oss med kroppen är det oundvikligt att vi hamnar i bristtänkande. (inte minst för att kroppen alltid har någon brist ) Vi hamnar i gott-ont, bra-dåligt, fult-vackert, alltså i dualismens klor.
Att tro att vi kan lösa problem på formens nivå är bara ytterligare ett trick från egots sida. Sök, men finn inte. Det dyker alltid upp nya problem.
Det du tror på blir sant för dig.
Vill du fortfarande tro att Gud skapade en värld av dualism; där evighet inte finns, där Gud tillåter lidande, så är det den du ser.
Vill du tro på att separationen aldrig har hänt; att vi är kvar i Gud som är Evig och bara Kärlek, blir det sant för dig.
Vårt sinne är mäktigt, att välja vad du ska tro på är kraftfullt.
Egentligen är det enkelt.
Det handlar bara om att lämna över till Helige Ande, eller vad du nu väljer att kalla Kraften. Lämna över, därför så länge som vi tror att vi befinner oss här, så länge vet vi inget. Vi har ingen aning om någonting!! Därför är det så befriande att lämna över till Kraften som har hela perspektivet, vilket vi sannerligen inte har.
Att välja vad du ska tro på är din uppgift, sedan får Helige Ande ta hand om resten, om du ber om det.
Det handlar inte om att vända sig från världen, men att inte leva av den. Inte allena tro på den.
Detta är en utvecklingsväg som är så vackert formulerad i EKIM.
Jag kan bara se på mig själv att det händer massor när jag säger JA.
I sinnet märks den verkliga förändringen. Det är där det sker.
Jag har i många år sagt att människans största problem är att hon inte vet att hon är värd att ha det bra.
Förut har jag psykologiserat och hittat förklaringar i människors barndom, varför dom inte ser sig värda. Det har ju sin betydelse. Pelle och jag gjorde ett mirakulöst arbete med varann i många år sedan vi träffats. Gick igenom trauman och speglade varann och var tillåtande. Tror att det är viktigt att ha gått igenom en sådan fas, som en grund att stå på, när man sedan fortsätter sin andliga utveckling.
Men idag ser jag bortom psykologin, idag ser jag bortom kroppen.
Bristtänkande generar rädsla och kommer av skuld. All rädsla kommer av en omedveten skuld. Skulden härrör sig från att vi tror att vi lämnat Gud och "priset" vi får betala är Gud´s hämnd.
Att få upp sina problem i ljuset är bra och att se att inget på formens nivå kan hjälpa mig. Att tro att vi har många problem är en illusion, det finns bara ett enda. Det är detta, att vi tror på separationen.
Om vi identifierar oss med kroppen är det oundvikligt att vi hamnar i bristtänkande. (inte minst för att kroppen alltid har någon brist ) Vi hamnar i gott-ont, bra-dåligt, fult-vackert, alltså i dualismens klor.
Att tro att vi kan lösa problem på formens nivå är bara ytterligare ett trick från egots sida. Sök, men finn inte. Det dyker alltid upp nya problem.
Det du tror på blir sant för dig.
Vill du fortfarande tro att Gud skapade en värld av dualism; där evighet inte finns, där Gud tillåter lidande, så är det den du ser.
Vill du tro på att separationen aldrig har hänt; att vi är kvar i Gud som är Evig och bara Kärlek, blir det sant för dig.
Vårt sinne är mäktigt, att välja vad du ska tro på är kraftfullt.
Egentligen är det enkelt.
Det handlar bara om att lämna över till Helige Ande, eller vad du nu väljer att kalla Kraften. Lämna över, därför så länge som vi tror att vi befinner oss här, så länge vet vi inget. Vi har ingen aning om någonting!! Därför är det så befriande att lämna över till Kraften som har hela perspektivet, vilket vi sannerligen inte har.
Att välja vad du ska tro på är din uppgift, sedan får Helige Ande ta hand om resten, om du ber om det.
Det handlar inte om att vända sig från världen, men att inte leva av den. Inte allena tro på den.
Detta är en utvecklingsväg som är så vackert formulerad i EKIM.
Jag kan bara se på mig själv att det händer massor när jag säger JA.
I sinnet märks den verkliga förändringen. Det är där det sker.
onsdag 5 augusti 2009
Nattlig mardröm och vacker dikt
I natt drömde jag en mardröm. Jag drömmer sällan, eller i alla fall kommer jag aldrig ihåg vad jag drömmer.
Jag var i en stad och det var massa jippon på gång. Det var feststämning för det var en idrottstävling. Jag kommer gåendes när jag plötsligt ser en fyrhjuling komma farande och flyger över ett räcke. Nedanför räcket ser jag att flera sprinters har sprungit på ett spårvagnsspår eller något liknande(svårt att förklara drömmar) och att elen inte var avstängd, så det jag ser är att några brinner upp. Jag hör samtidigt någon ropa i megafon; nej, vi glömde stänga av strömmen!! Mina händer far upp till ansiktet och gömmer mig bakom dom. Känner tårarna. Sedan vänder jag mig om och säger högt till mig själv; detta är inte sant. Börjar gå tillbaka till hotellet där Pelle väntar. Slut på drömmen.
Det kändes härligt när jag vaknade på natten och kände att jag i den nattliga drömmen visste att det var en illusion och att jag drog tillbaka min projicering genom att inte ge händelsen någon näring.
Det är faktiskt precis det Jesus ber oss om i EKIM.
När jag slumrade till igen kom det en mening till mig som sedan blev den här dikten:
Om du bara visste att du är utan skuld
Om du bara visste att vi är ETT
Om du bara visste att glädje och frid är dina följeslagare
Om du bara visste att din sanna identitet är Ande
Om du bara visste hur vacker du är
Om du bara visste hur oändligt älskad du är
Om du bara visste att du är endast Ljus
Om du bara visste att du är hemma Nu
Om du bara visste att du är i Evighet
Om du bara visste, att du redan vet
tisdag 4 augusti 2009
Universums försvinnande
Så är den engelska titeln på Gary Renard´s bok; Bortom universum, om man översätter. Men det kanske var för radikalt för förlaget...
Denna bok har verkligen varit till hjälp för många att omfatta illusionsbegreppet i EKIM.
För mig blev det ytterligare en förstärkning av budskapet i EKIM.
Likaså är David Hoffmeisters undervisning via mp3, cd, dvd eller Live, också mycket hjälpsamt. Själv har jag inte lyssnat på David´s inspelningar, mycket beroende på dålig ljudkvalité. Men jag har ju träffat honom live och det räcker lååååååååååååååångt!
DET FINNS INGEN DÄRUTE!
Detta är det mest radikala budskapet i EKIM och i Bortom Universum.
Allt som jag ser är en projicering. Jag spelar upp filmen jag har i mitt sinne projicerar ut den och tror att det är verkligheten. När jag fångats i varseblivningens värld är jag i en dröm. Allt jag ser vittnar om drömmens verklighet. Det verkar vara verkligt därför att varseblivningen endast tillåter det att komma in i drömmen som överensstämmer med önskningarna hos mig som varseblir.
Vi ser alltså först inåt, väljer vilken slags värld vi vill se och projicerar sedan denna värld utanför oss. Detta blir då sanningen, såsom vi ser den. Detta är en värld som baseras på tolkningar.
EKIM ger oss verktyg för att ta oss ur denna felaktiga varseblivning.
Ett verktyg är förlåtelse, men inte alls samma förlåtelse som den här världens. Kommer att återkomma till förlåtelsen i ett senare inlägg.
Hur då hantera det här med illusionen i den här ganska solida vardagen som vi alla ser?
Att förneka att vi är här och korrigera sina medmänniskor om detta, är ingen framkomlig väg. Det är att avbryta kommunikation mellan människor. Jag har inget behov av att berätta för alla jag träffar att; hallå, det är inte sant, vi befinner oss i en illusion.
Det fungerar inte, och det är inte kärleksfullt.
När jag talar med EKIM-folk, alltså människor som har studerat Kursen, då kan jag ibland påminna oss om overkligheten. Men ofta brukar jag fråga, vilket plan talar du ifrån nu? Jag har märkt att en det blandar ihop planen; den här ego-världen och Himmelen, de talar utifrån båda samtidigt. Det blir väldigt svårt att kommunicera då. Så länge vi är materialiserade på den här planeten, så länge är vi i ego-världen.
För mig handlar det inte alls om vad jag säger med ord. Det handlar om på vilket sätt jag ser mina medmänniskor. Jag kan lyssna på någon som berättar om sin vardag och sina problem utan att med ord korrigera den personen. Jag ber Helige Ande om hjälp att visa mig vad jag ska göra. Ofta blir det att jag tänker "Gudstankar" till personen ifråga.
Hon eller han har inte märkt något på det fysiska planet, men något händer ändå, det lovar EKIM.
Det är en sådan glädje att veta att allt bara är en dröm! Jag upplever detta ofta i min meditation, världen försvinner och jag befinner i Gud- Hemma.
Ju mer jag drar tillbaka mina projektioner från den här världen desto mer ser jag den Sanna världen. Jesus kallar oss ur den här världen genom EKIM.
JA, JAG VILL!
Citat från EKIM:
Fullkomlig kärlek driver ut rädslan
Om rädsla existerar,
finns det ingen fullkomlig kärlek.
Men:
Endast fullkomlig kärlek existerar.
Om det finns rädsla,
Leder den till ett tillstånd som inte existerar.
Denna bok har verkligen varit till hjälp för många att omfatta illusionsbegreppet i EKIM.
För mig blev det ytterligare en förstärkning av budskapet i EKIM.
Likaså är David Hoffmeisters undervisning via mp3, cd, dvd eller Live, också mycket hjälpsamt. Själv har jag inte lyssnat på David´s inspelningar, mycket beroende på dålig ljudkvalité. Men jag har ju träffat honom live och det räcker lååååååååååååååångt!
DET FINNS INGEN DÄRUTE!
Detta är det mest radikala budskapet i EKIM och i Bortom Universum.
Allt som jag ser är en projicering. Jag spelar upp filmen jag har i mitt sinne projicerar ut den och tror att det är verkligheten. När jag fångats i varseblivningens värld är jag i en dröm. Allt jag ser vittnar om drömmens verklighet. Det verkar vara verkligt därför att varseblivningen endast tillåter det att komma in i drömmen som överensstämmer med önskningarna hos mig som varseblir.
Vi ser alltså först inåt, väljer vilken slags värld vi vill se och projicerar sedan denna värld utanför oss. Detta blir då sanningen, såsom vi ser den. Detta är en värld som baseras på tolkningar.
EKIM ger oss verktyg för att ta oss ur denna felaktiga varseblivning.
Ett verktyg är förlåtelse, men inte alls samma förlåtelse som den här världens. Kommer att återkomma till förlåtelsen i ett senare inlägg.
Hur då hantera det här med illusionen i den här ganska solida vardagen som vi alla ser?
Att förneka att vi är här och korrigera sina medmänniskor om detta, är ingen framkomlig väg. Det är att avbryta kommunikation mellan människor. Jag har inget behov av att berätta för alla jag träffar att; hallå, det är inte sant, vi befinner oss i en illusion.
Det fungerar inte, och det är inte kärleksfullt.
När jag talar med EKIM-folk, alltså människor som har studerat Kursen, då kan jag ibland påminna oss om overkligheten. Men ofta brukar jag fråga, vilket plan talar du ifrån nu? Jag har märkt att en det blandar ihop planen; den här ego-världen och Himmelen, de talar utifrån båda samtidigt. Det blir väldigt svårt att kommunicera då. Så länge vi är materialiserade på den här planeten, så länge är vi i ego-världen.
För mig handlar det inte alls om vad jag säger med ord. Det handlar om på vilket sätt jag ser mina medmänniskor. Jag kan lyssna på någon som berättar om sin vardag och sina problem utan att med ord korrigera den personen. Jag ber Helige Ande om hjälp att visa mig vad jag ska göra. Ofta blir det att jag tänker "Gudstankar" till personen ifråga.
Hon eller han har inte märkt något på det fysiska planet, men något händer ändå, det lovar EKIM.
Det är en sådan glädje att veta att allt bara är en dröm! Jag upplever detta ofta i min meditation, världen försvinner och jag befinner i Gud- Hemma.
Ju mer jag drar tillbaka mina projektioner från den här världen desto mer ser jag den Sanna världen. Jesus kallar oss ur den här världen genom EKIM.
JA, JAG VILL!
Citat från EKIM:
Fullkomlig kärlek driver ut rädslan
Om rädsla existerar,
finns det ingen fullkomlig kärlek.
Men:
Endast fullkomlig kärlek existerar.
Om det finns rädsla,
Leder den till ett tillstånd som inte existerar.
måndag 3 augusti 2009
jobbet
Ibland "vickar" jag på en förskola. För mig är det inte så lätt att behålla fokuset på Gud och rätt varseblivning, när jag är bland människor som lever sitt vanliga liv. Idag var första dagen efter semestern och jag har svårt att stå emot gängse sättet att vara och tala på. Även om jag gjort framsteg. Med framsteg menar jag att jag kan se på mina medarbetare och barnen allt emellanåt i kärlek och inget annat.
Det är väl därför som det finns munkar, nunnor och messengers of peace, och andra som bara ägnar sig åt att tjäna Gud. Då kan man helhjärtat ägna sig åt det som utan tvivel är det mest viktiga, nämligen att Vakna. Då är man dagarna i ända fokuserade på att vara i Gud. Vilket är synnerligen svårt med ett vanligt jobb.
Samtidigt står det så gott som på varenda sida i EKIM att vi kan inte Vakna annat än genom vår broder. För mig verkar det räcka med att öva på nära och kära, såsom med min far till exempel. Och det har ju verkligen hänt Mirakler!
Är tacksam att jag inte behöver arbeta heltid.
Det är väl därför som det finns munkar, nunnor och messengers of peace, och andra som bara ägnar sig åt att tjäna Gud. Då kan man helhjärtat ägna sig åt det som utan tvivel är det mest viktiga, nämligen att Vakna. Då är man dagarna i ända fokuserade på att vara i Gud. Vilket är synnerligen svårt med ett vanligt jobb.
Samtidigt står det så gott som på varenda sida i EKIM att vi kan inte Vakna annat än genom vår broder. För mig verkar det räcka med att öva på nära och kära, såsom med min far till exempel. Och det har ju verkligen hänt Mirakler!
Är tacksam att jag inte behöver arbeta heltid.
söndag 2 augusti 2009
I blåbärsskogen
AAhh, uppehåll...ut i skogen och bärga blåbär. Vi har skogen in på knuten, så vi var snabbt mitt ibland blåbärsriset. Det var alldeles prickigt överallt av dessa bär.
När jag gick där och plockade bären för hand var jag inte i nuet. Nu efteråt kan jag se att jag tänkte mest hela tiden på andra saker. Glömde helt enkelt bort att vara vaksam på egots tricks. För det är just så det går till, vi tappar nuet, vi klagar, vi har massa åsikter istället för insikter. Mumma för egot och svårt att genomskåda när det pågår.
För det mesta brukar jag se när jag "trillar dit" just när det pågår. Då vet jag precis vad att göra. Ta ett djupt andetag och be om hjälp och veta att jag får fler chanser. . Men ibland händer detta som nu skedde i skogen, att jag inte ser vad som händer förrän efter flera timmar. Känner aldrig dåligt samvete; att jag borde vetat bättre, eller något liknande. Är så grundmurat säker på att jag är älskad och buren. Därför är jag tillbaka i sanningen omedelbart, när jag ber om det.
När jag gick där och plockade bären för hand var jag inte i nuet. Nu efteråt kan jag se att jag tänkte mest hela tiden på andra saker. Glömde helt enkelt bort att vara vaksam på egots tricks. För det är just så det går till, vi tappar nuet, vi klagar, vi har massa åsikter istället för insikter. Mumma för egot och svårt att genomskåda när det pågår.
För det mesta brukar jag se när jag "trillar dit" just när det pågår. Då vet jag precis vad att göra. Ta ett djupt andetag och be om hjälp och veta att jag får fler chanser. . Men ibland händer detta som nu skedde i skogen, att jag inte ser vad som händer förrän efter flera timmar. Känner aldrig dåligt samvete; att jag borde vetat bättre, eller något liknande. Är så grundmurat säker på att jag är älskad och buren. Därför är jag tillbaka i sanningen omedelbart, när jag ber om det.
lördag 1 augusti 2009
Oskuldsfullhet
Det engelska ordet innocence, här översatt med oskuldsfullhet. Fick en påminnelse idag i mötet med min far, när jag står tillbaka och låter Miraklet ske. Han talade och jag tittade på honom och lyssnade, men samtidigt pågick i mitt sinne ett regn av kärlek till honom. Orden flödade tyst i mitt huvud när jag tittade på honom; du är fullständigt oskyldig, du är oskuldsfull, du är av Gud.
Detta att bara se honom i nuet, utan allt gammalt bagage, gör att dörren in till Miraklet öppnas. Då, när jag lämnar över och står tillbaka, då hittas diamanten i oss båda samtidigt. Detta oavsett om han är medveten om det eller ej. Kärleken överbryggar och helar.
Hade en upplevelse på Teneriffa i december, då jag, till min stora förvåning, fick "höra" i en meditation, att jag då och där tog emot Soningen. Efter den omvälvande upplevelsen har jag fått tillgång till en, kanske kan jag kalla det, teknik. Jag bara behöver sekundsnabbt erinra mig upplevelsen och direkt ser och känner jag människors oskuldsfullhet. Det känns som om hjärtat rent fysiskt slår något extra slag. Det är så vackert, att jag alltid får tårar i ögonen.
Jag kan bara TACKA för mötet med far och ta emot helandet.
Ps. Begreppet Soningen, i EKIM kommer jag att återkomma till.
Detta att bara se honom i nuet, utan allt gammalt bagage, gör att dörren in till Miraklet öppnas. Då, när jag lämnar över och står tillbaka, då hittas diamanten i oss båda samtidigt. Detta oavsett om han är medveten om det eller ej. Kärleken överbryggar och helar.
Hade en upplevelse på Teneriffa i december, då jag, till min stora förvåning, fick "höra" i en meditation, att jag då och där tog emot Soningen. Efter den omvälvande upplevelsen har jag fått tillgång till en, kanske kan jag kalla det, teknik. Jag bara behöver sekundsnabbt erinra mig upplevelsen och direkt ser och känner jag människors oskuldsfullhet. Det känns som om hjärtat rent fysiskt slår något extra slag. Det är så vackert, att jag alltid får tårar i ögonen.
Jag kan bara TACKA för mötet med far och ta emot helandet.
Ps. Begreppet Soningen, i EKIM kommer jag att återkomma till.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
